ok. har haft mina kvällar med woody allen igen. sedan ett år tillbaka tittar jag på hans filmer utan att skratta. de är ärligare å tunga när man läser mellan skratten. men jag behöver inte mer av denna ärlighet. skrattet återvänder som behållning. ikväll tittade jag på 'crimes and misdemeanors'. filmen där allen blandar bergmans omprövande 'smultronstället' med martin s. bergmanns kärleksteorier å applicerandet av judisk tro. det blir ett universum om sanningslära. och dess knappa natur. sanningen är lättast hanterad med något vars storlek kväver den realism vi inte klarar av. inte kan hantera. inte kan bemästra. den som hindrar oss. tanken om sig själv. illusion blir vapnet. det påverkar livet. det har det alltid gjort. såtillvida att realism droppar av urvattning. därav blir 'crimes and misdemeanors' en meta-film om både liv och film.
"För att utforska gränslinjen mellan liv och död lutar jag mig på sängen, tar proppen ur flaskan med en cyanförening i och låter den sprida sina förödande dofter. Han nalkas, liemannen, mild med vällustfullt skick, men i sista ögonblicket inträffar alltid någon eller något som bryter tvärt av; uppassaren med något ärende; en geting som flyger in genom fönstret. Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras vilja."
strindberg, inferno
tänker att all film jag någonsin sett alltid lider av samma medvetna åkomma - brist på kommunikation. ett ord lagt till å de flesta filmer hade inte blivit av. film håller på ord. drama skapas. det som orsakar brist på ord är själv filmen. en kullerbyttas logik. men med vilket motiv förutom konst vet jag inte. älskar vi mellanrummen? frånvaron av ett uttalat motiv punkterar mycket jag ser. ge mig förstånd till att förstå tysta människoöden. inte för att alla samtal går rätt till. men för att för många handlar om att hålla på orden. jag vill se ett sådant verk. tills dess kommer film alltid vara den vikt som väger över all realism, liv å all sanning. bristen på kommunikation är kanske rentav anledning att gömma sig i filmsken. och vi tar behållningar med oss ut i relationer å pissar på livet, som om galla är vackert för att den kommer ur fontän. fyllda av stämning å igenkännande, äntligen privata å har glatt förstått integritet med att trampa på någons behov av realism. å vinnaren skriver manus. förloraren gör filmen. allt är så förbannat relativt. det finns alltid någon eller något som snuvar en för urtanken. kommunikationen mellan mig å viljan. glädjen. gömmer mig i woody allens metafysik kring när ett felsteg blir ett brott. hur ett brott kväver felsteget.
This text will be replaced
