Charles Mingus - scenes in the city

i loved it. let the right one in. partly because its similar to the surroundings and circumstance of my own childhood. so distinctly sweden, late 1970:s early 80:s. the camera work are like my memories. sounds and the mentality. small things in-between the storytelling. like the physical education teacher from spain, they were always from another country. to play with a folding rule. not always aloud. only being able to solve one side of rubik's cube. boys older brothers. threatening. intimidating. helly hansen jacket. take of your cap when mothers out of sight. the nursery rhyme. where you fingertap on someones back, and they have to guess how many fingers that touches the skin. orange road signs. the constant use of the word 'classmates', even if you hated these 'mates'. and i really adore the loyalty between the two kids. its so moving. i remember how strange it was to be a kid in a time where so much changed in the old swedish welfare state. lost soft to harder. personal references that make me feel at home. old references. old home.

This text will be replaced

Suicide - dream baby dream

lärare eller psykolog? jag som är den ständige eleven, patienten, lillebrodern. fast en kan möjligen resa sig ur sina föreställningar å ändras. jag vill bli trädgårdsmästare fast jag inte kan nått om blomster å blader. är mest intresserad av dess omständigheter. cykelmekaniker på tour de france fast att det är den prickiga tröjan jag vill åt. sammanhanget. men så är det med musiken redan nu. hade glatt struntat i instrumenten om kabeln som gick in i huvudet å spelade in mig var uppfunnen. då blir inte längre ens brister ens sound. inget beroende av intresse, utan spetsen av den fantasi en förmår. redefinitionen av ämnet. subjektivitet som muterande kraft. nu kan jag inte se annat än vad bristerna resulterat i, inte vad den kan komma att riva å kivas med. älskar mina brister, de har en hög lägstanivå, men så vet jag inte vad dess motsats skulle innebära. tillgång till tanken om det mest möjliga ohämmade.

This text will be replaced

Patrice Rushen - haven't you heard

dansa din djävul! ok, ska! hatfilten över amerika är monstret under sängen. dyk ner å ta reda på saker! hä-vänt-ju-hörd! ba baaaa ba baaaaaaaaa..som anders säger.

This text will be replaced

Standing Offer - nothing (flexi från 'nice' 1981)

ibland när jag tittar på en människa ser jag en skattkista med ofattbara förlängningar. tillynes ändlöshet som uppror mot inre skam. noll hämning som stoppar upp personen mellan raderna å det vedertagna. ingen självbedragande isolerad privat föreställning - utan vetskapen om att just föreställningen är själva showen. inga plötsliga stängdheter som villkor för det som är öppet. å så hoppas jag att jag inte är girig, utan givmild med mig själv. förmodar att det är en skillnad som bär sig själv, bär nytt å nytta. altruismens kusin. det rätta egot är en helt speciell dygd. svår att väga, men då tungt.

This text will be replaced

Solveig Slettahjell - where do you run to

helgens dagar med ola var kort trots dagarna tre. för att den var kontinuerlig å slingrade oss hit å dit. över sund å det privata. sånt älskar jag. å att se min farmor var oväntat. men sådant får mig att agera som jag borde. det hade jag inte annars. å det berättar något dåligt om mig. men nu tar jag vara på denna påminnelse om att det finns mer än jag behaga städa plats för i mitt huvud. vill möta henne utan skuld.

tänker på katten stig å vill att han ska ha det bra. djur å lidande kan jag inte hantera. blotta tanken får mig tillbaka till den lilla byn mitt i skåneland då min girighet att kattklappa ledde till att fina kisen for ut på vägen där en sällsynt bil körde över den. kisen hoppade kärvt in i buskarna å dog av inre blödningar tio minuter senare. framför mina ögon. å desperation. jag begravde den slöa kroppen genom att gräva i tjälen på en backe i en skogslund. i tanken på att aldrig kunna meddela ägaren då halsbandet inte hade namn eller nummer. det var fysiskt. ett helvete. jag förlåter mig aldrig för detta.

karan snarkar. kirsten ligger mot min arm. vi är så lika. jag är verkligen en moster kalle. tillsvidare.

This text will be replaced

Arvo Pärt - alina

alina. så varsam. det tog några år att få sinnet att lyssna med behållning. Minns när plattan kom, ola berusad av fingerkänslan, han såg upptagen å betagen ut på samma gång. men jag inte kunde inte delta. en provocerande känslighet som berättade mest om mig. det enkla strukna som mitt huvud inte förmådde argumentera med. som om så vore premissen. mitt huvud forcerade alla dessa hängande toner. aj vad musik är beroende på lyssnarens självbevarelsedrift, eller dess frånvaro. sådant kan få komponera in i ett stycke. något jag får radera på listan över musikaliska omöjligheter jag önskar mäkta. å nu gör det ont i mig när jag hör hur de låga tonerna följer å lämnar de höga i en melankoli så djupt konfronterande. så odiskutabel monolog. en pjådd i stilla vredesmod. som modigt berättar för någon om en upplevelse ingen behöver. nu lyssnar jag på det. inte i det. allt vecklas ut på ett bättre sätt.

idag umgick jag en hel höst med pjåddens gamla livskamrat. å en ännu mindre liten människa följde med. en utan namn. för han har inget än. men jag bar honom som om han vore min. älskade honom villkorslöst å lagrade hans dofter i näsans hästminne. han accepterade mig. enkelt å självklart. sov under min haka, snusade upp mig å tittade igenom mig, ömsom rakt in i min blick. han vill ha kontraster. jag är ingen sådan, men hjärtat kunde han känna genom mitt bröst. å min röst basade förmodligen rakt in i hans dag. tydligheter. skillnader. som han kan använda att urskilja även andra.

dags för en resa till. hur mycket jag kan vara annanstans. önskar blott att omständigheterna var totalt fria från det att resa ifrån. men så är inte fallet. hemma har inte varit hemma sen i sommras. den bästa på tusen år. så förmodligen kommer det vinterplaskande lövsparkande i NYC, kanske varma dagar i kairo med niller å överhettat huvud. helt olika stämningar å riktningar. den ena kan be- eller avkräfta en aning som säger bryt å ändring. den andra följden kommer förmodligen omfatta det redan etablerade, men som ska bli större, erkänt å vara ett tag till. å för en gångs skull lägger jag mig inte i. för jag vet inte vad jag kan lägga mig i. det kittlar bestämt.

This text will be replaced

The Fall - prole art threat

välvilja som demagogens vita flaggviftande. svensk integrationspolitik. sättet att tala om människor. som om man genom välvilja kan argumentera bort folks sätt att leva å tänka. ju mer jag upplever denna botten av frånvaro av svensk skärskådan, desto ännu mer känner jag att jag själv gör mig skyldig till demagogisk översyn. jag förstår mindre av välviljan som metod å avskyr alltmer den heliga glorian över dess argumentation. låt människor vara som dom vill. svensk sed är inte självklar, kan inte appliceras på allt eller alla. jag jobbar med så många muslimska kvinnor att jag för länge sedan förstår deras uppskattning av mig som medmänniska, utan att frånvaron av ett handslag ska förändra det ömsesidiga mellan oss. anser både mig å mina muslimska vänner för större än så. å när jag fick en kram efter tre-fyra år, berättade det om något så fundamentalt jordnärmare mänskligt mellan två individer än det antagonistiska å artiga tvång dilsa demirbag-sten & carl hamilton hävdar är nödvändig självkritik å svenskt levnadssätt.

This text will be replaced

Carole King - so far away

inte i eftertanke. där förbiflugna impulser samlas till formulering eller visualisering. utan i produkten av eftertanke. en anda. inte cynisk, med det kortslutna logiska den lille avskrapade tillkortakomna människan förmår. utan pragmatisk. saklig. ett val utan sidogator. skillnader jag väger av å an för att avslöja bruk eller missbruk. för om längtan skapar genvägar. så omvägar jag helst.

känner mig oanvänd. det är väl ok. dålig känsla men rätt användbart.

This text will be replaced

David Thomas Broughton Vs. 7 Hertz - weight of my love

reservationslöst intresse. oförbehållen lojalitet. mina fyra ledord å tvåstämmiga lista på vad att uppnå eller märka. har alltid blivit förtjust i allt som håller min nyfikenhet igång på ett själv-genererande sätt. men så tänker jag att det aldrig har burit relationen i sig. nyfikenhet är inte hållbarhet. det reservationslösa intresset blir friendly fire. oförbehållen lojalitet något som kättrar en vid relationen likt ett projekt. något att lösa, som rationellt. att tala om relationen istället för att leva den. kan sitta å bara förundras. över det som gör mig nyfiken. det är överväldigande givande. rakt in i giriga själen. tanken om en själv med detta fina underbara. förblindande å det tar tid från mig.

This text will be replaced

Grace Jones - pull up to the bumper

en dag i veckan är allt jag behöver. sen är jag stillad i sinnet.

This text will be replaced

Danielle Dax - pariah

i ruset av nyheten om barack obama som staternas nästa president och det republikanska förfallet, var förmodligen författaren, debattören och anaïs nin gamla älskare, gore vidal's kommentar, den mest träffande.

- republikanerna är inget parti. det är ett 'mindset'.

å detta 'mindset', denna samling av antaganden, i förlängning metoder och självövertalande grupptänkande - bland folk som reproducerar sitt tänk för sakens och självintressets skull, för traditionen och beteendets skull - har nu för allvar ställts i ett ljus det inte tål. nuet. samtiden. det transparenta i en realitetens bakgrund, där konservatismens slappa gemenskap, restriktiva mentalitet samt outhärdliga värdegrunder som argumentation - äntligen tappat skrämselns effektivitet, å helt nya doktriner å människosyner kan verka. utan statiska grepp eller beteenden med känslomässiga fundament från det ekande tomma att blott älska sitt land, villfarelser kring individens frihet till varje pris, protektionismens gard å sammanhangslösa kristna floskler. har man det inte i sig, kan en lära sig förändring trots hur individuell frihetsälskande moralkristen traditionalist man än är. med mod att ta sig utanför historian som värdegrund, å anta en kritisk världsordning med ambition å verktyg som inte dissar det man inte känner till. jag tror att många forna republikaner växte under de senaste 21 månaderna, å valde en representant som inte hotar deras varseblivning. tror även att många sk. 'independent voters' valde en demokrat likt få andra demokrater. en människa som pratar utanför de redan invigda. någon som uppmärksammar att det republikanska tänket, som genom tid annekterats av nyliberalism, är roten till den individuella rättigheten att förlora sitt hus pga. en förfallen finansmarknad, den individuella skyldigheten att förlora sitt jobb i en protektionisk overkill, det individuella tvånget att dö utan vård. obama kommer att befinna sig i mitten å ta emot de som levt i illusionen om att man kan betala matkassen genom tradition å patriotiskt snusförnuft. jag tror han kan få folk att växa. ur sitt tomma forna. men i värdefull värdighet.

This text will be replaced

Nas - the world is yours / Jonas Hassen Khemiri i Dagens Nyheter

Jag har en tydlig bild av hur det ska bli: Nas och jag som sitter i ett flashigt skivbolagsrum i Prag. Champagne, tryffel och skalade vindruvor på det kilometerlånga blankbordet. Vi kan inte sluta prata med varandra. Timme efter timme sitter vi där och jämför musikminnen, favoritrim och älsklingslåtar. Vi byter mejladresser och lovar att hålla kontakten. Innan vi skils åt så insisterar han på att signera min gamla "Illmatic"-skiva. Han skriver typ: "To Jonas. Don't stop writing."

OCH ALLT BÖRJAR så bra. Jag landar i Prag för att gå på Rock The Bells Europapremiär, hiphopturnén som kommer till Stockholm i kväll 4/11. Nas presskontakt har lovat att ringa när det är dags för intervju. Men inget samtal kommer. Supernatural, Pharoahe Monch, EPMD, De La Soul och Pharcyde byter av varandra på scenen. Medan jag kollar mobilen två gånger i minuten. Fortfarande inget samtal.

Vid midnatt går Nas på scenen och jag inser att det är kört. På 55 minuter går han igenom sin fantastiska låtkatalog. Vi struntar i att han är alldeles för hes. Vi skiter i att han kommer av sig i andra versen till "Made you look". Vi förlåter till och med att han bara spelar en vers eller ibland bara 30 sekunder av låtar som förtjänar att rewindas och spelas två gånger om. Det här är ju Nas. Rapparnas rappare. Konserten tar slut och jag ska precis åka tillbaka till hotellet när presskontakten äntligen ringer. Nas är redo för intervju.

Klockan är halv två när jag kommer in i det lilla backstagerummet med den blommönstrade soffan där Nas, hans fru Kelis och en gigantiskt stor livvakt väntar. En ensam champagneflaska på bordet, plockmat på papptallrikar, en kyl som surrar i hörnet och lukt av omklädningsrum och weed.

JHK: Jag vill börja med att berätta jag inte är någon riktig journalist. Jag är författare och hitskickad eftersom du har inspirerat mitt skrivande.

Nas: Tack.

JHK: Jag antar att vi inte har så mycket tid på oss?

Den gigantiskt stora livvakten nickar bestämt och lämnar rummet.

JHK: Dina låtar har följt mig hela livet. Jag började skriva till "One love". Jag skrev klart min andra roman till "My will". Nyligen så gifte sig två vänner och på väg från bröllopet lyssnade vi förstås på din låt "Getting married".

Nas: Oh wow.

JHK: Sedan gav vi dem ringar med ett ingraverat låtcitat: "Say goodbye to the gigolo."

Kelis skrattar.

JHK: Ledsen om det här får mig att låta som en galen stalker men Hur känns det att dina texter påverkar folk över hela världen?

Nas: Det betyder allt för mig. Men jag är liten i jämförelse med många andra. Det är världens bästa känsla att kunna inspirera, men det finns folk som har gjort så mycket mer och inspirerat så många fler. Men jag kan ändå njuta av ögonblicket. Det är ett stort erkännande. Det ger mig en känsla av mening.

JHK: När jag lyssnar på dina texter och hör saker som, "begin like a violin, end like Leviathan", så får jag känslan av att den här raden är skriven för mig. Ingen annan. Tänker du någonsin på att vissa lyssnare inte förstår dina texter?

Nas: Man kan aldrig förklara sig tillräckligt. Det kommer alltid att finnas någon där ute som missuppfattar en. När man försöker förklara sig så slutar det oftast med motsatsen och att man gör saker och ting värre. Man måste bara skriva på och låta det hända och intala sig att någon där ute kommer att fatta. Att alla ska förstå har aldrig varit mitt mål.

JHK: I dina texter så finns det som en konstant rörelse mellan komplexitet och enkelhet. Du lyckas referera till "Scarface", Koranen, Fox News och Thomas Hobbes utan att det känns krystat.

Nas: Samtidigt så har mina favoritlåtar de enklaste melodierna och de enklaste orden. Som Louis Armstrongs "What a wonderful world". I framtiden skulle jag vilja göra enklare skivor men som ändå har mening.

JHK: Det kanske låter lite konstigt men när jag var liten försökte jag aktivt hitta kopplingar mellan dig och mig. För att förklara kraften i dina texter. Och kanske för att inbilla mig att jag skulle kunna åstadkomma något liknande någon gång. Jag försökte till exempel intala mig att vi egentligen hette samma sak. Eftersom ditt namn är Nas. Och mitt namn är eh Jo Nas.

Tystnad.

JHK: Så jag tror Hade du några såna personer när du växte upp? Folk som du såg upp till på det sättet?

Nas: Absolut. Men det är annorlunda i USA eftersom Vi är ju från olika länder med olika språk och Oavsett hudfärg så är vi likadana. Vi är en del av samma mänskliga familj.

(Det här kanske låter alkemistiskt låtsasdjupt men du skulle inte tycka det om du kunde se Nas där han sitter uppflugen på blomsoffans armstöd med weedröken sipprande ur mungipan.)

Nas: Vi kanske kommer från olika shit, men du kan lyssna på min musik och få ut något av det eftersom vi är likadana. Det som jag snackar om är inte så avlägset. Du kanske till och med förstår mina grejer bättre än folk som växte upp runt mig, just eftersom du är på utsidan och tittar in. Ibland krävs det lite distans för att man ska se hela bilden. Du är författare och jag kan läsa din roman och relatera till dig även om jag aldrig skulle ha varit i Sverige.

Kelis: Vad skriver du för böcker?

JHK: Jag har skrivit två romaner och två pjäser. De handlar mycket om kopplingen mellan språk och makt.

Nas: Vad heter din roman?

JHK: "Montecore" heter den senaste. Den handlar bland annat om en period i Sverige när en person började skjuta människor som han uppfattade som invandrare. Han sköt elva personer på sju månader och...

Nas: Damn.

JHK: Ja, det är sjukt. Och det låter ännu sjukare när man berättar om det så här på engelska för då blir hans namn "the Laserman". Det låter lite som en superhjälte.

Den gigantiskt stora livvakten gläntar på dörren, signalerar fem minuter kvar, stänger dörren.

JHK: Visst började du skriva genom att skapa superhjältar? Jag läste något om typ the Seamonster?

Nas: Seaman, han hette the Seaman och det var min första superhjälte.

JHK: Skulle Seaman ha vunnit över the Laserman? Vi behövde hjälp i Stockholm.

NAS: Nej, för Seaman bodde under vatten. Han var ungefär som Aquaman, har du hört talas om honom? Jag rippade allt från Aquaman och kallade honom Seaman. Samtidigt lärde jag mig mycket på att rita serier. Varför är Seaman en superhjälte? Varför är den onda bossen ond? Jag tvingades tänka ut bakgrundshistorier till karaktärerna. Jag var tvungen att tänka som Stan Lee, förstår du hur jag menar?

Paus där jag funderar på om det är okej att erkänna att jag inte vet vem Stan Lee är.

JHK: Javisst. Stan the man. Hrm. I dina texter så finns det en extremt stark filmisk känsla. Du korsklipper mellan scener, du lyckas skapa starka visuella bilder med bara några få ord. Du har kallat dig "the Hitchcock of hiphop". Vilka filmer har inspirerat dig?

Nas ögon blir allt tröttare.

Nas: Absolut, jag får mycket inspiration från filmer. Jag har en massa favoriter Allt från "Rocky" till Steven Spielberg till Stephen King. (paus) "Poltergeist". (lång paus) "Jakten på den försvunna skatten".

Den gigantiskt stora livvakten kommer in i rummet, harklar sig, suckar, lutar sig mot väggen och vägrar att gå.

JHK: En sista fråga bara. Om man tittar på din karriär så ser man att du ständigt har lyckats återuppfinna dig. Via dina rim har du blivit allt från poet till profet till pistol till symbolisk kackerlacka. I "Nas is like", så är du faktiskt hela världen i en och samma person. Vilka sidor av din personlighet väljer du att inte ta upp i dina låtar?

Den gigantiskt stora livvakten råkar luta sig mot lysknappen och plötsligt är rummet becksvart.

JHK: Okej, jag fattar hinten, jag ska gå.

Alla skrattar utom den gigantiskt stora livvakten som visar upp ett minimalt litet leende.

Nas: Vissa saker måste jag tvinga mig att skriva ned. Och efteråt tänker jag: Damn, varför sa jag det där? Om vi skulle veta vad alla i det här rummet tänker på men inte säger, så skulle vi tycka att alla här var ett gäng skumma motherfuckers. Men som författare så måste man släppa taget. Det som jag säger i rimmen försvinner inte. Det är evigt. Jag kommer att vara död och begraven, men mina rim kommer att överleva.

Vi byter inga mejladresser, vi kommer inte att höras igen. Men innan vi skils åt så ber jag Nas att signera min "Illmatic"-skiva. På väg ut i den gnistrigt kalla Pragnatten så ser jag att han har skrivit: "To Jonas. Don't stop writing."

Jonas Hassen Khemiri, DN 4/11-08

This text will be replaced

Marin Marais - la rêveuse

den här veckan ska jag bara titta på eric rohmers filmer å springa mig strong å gå i skogen å tro på höst. enfaldigt underbart å jag förtjänat det. vet inte hur många höstar som sprungit iväg å blivit vinter utan mig. har inte haft uppmärksamheten på när nog fem år. min höst är en vecka lång. då jag krafsar i den i overkill. sen kan jag basunera ut mig lite som kommer. men om jag inte får min vecka så är jag död. får ingen ro. å längtar orealistiskt å skapar illusioner om höstar. föreställningar om mig i den. delaktig. när jag var liten var hösten åratal lång. varje dag var skog. iaf buskage på vikingkullen i mörarp. på helgerna tog man ut till tollarpskogen å gjorde pilbågar som en kunde gömma i håliga trän. detta går inte att överträffa. sen blir marken hård av tjäle. allt gör lite ont. slår man sig så häller kylan på extra ondska. men innan det är jag härdad. denna gång.

besök i hbg var väl ok. lite besviken över vissa otålamod. men vi fick våra timmar. å kontinuitet är förmodligen ett måste.

This text will be replaced

Joe Farrell - november 68th

det är något speciellt med att ta sig hemåt i natten. först knutpunkten. missade en båt å tvingades turligt nog hänga en halvtimme. gick upp i de hemliga platåerna och tjuvkika på folket. ungdomar som planlöst går hit å dit. lika många väktare. alla med rakade skallar. känns som om det universum de befinner sig kräver det. de ser hårda ut. men även djupt osympatiska. typ. säger en sak, men menar något med knytnäven. knutan känns som hbg:s första försök att ta sig ur den provinsiella sitsen. ett schabrak till spektakel som redan två år senare var ur tid. speciellt utsmycknaderna mår illa. gälla färger som beskriver den statligt subventionerade 80-tals konsten. optimistisk å smaklös i en härlig blandning av hopp om ny tid i hbg. vita detaljer överallt. vita metall-armräcke å vita bärande balkar. glas klumpigt placerat mittemellan detta vita. å så barerna med olika teman. mexikanskt. irländskt. amerikansk sportbar. men folk har kul. det är bra. jag tittar å tänker att jag inte alls mår illa. det brukar jag å skyndar mig genom allt för att nå den båt eller det tåg som kan ta mig ur allt. men nu vill jag plötsligt stanna kvar. hänga lite. när jag går genom den långa tunneln till båten så blir jag närmast romantisk. sjukt. det tar 3-4 minuter att nå landgången. jag är sist. framför mig hoppar å tjuter mest killar. de spexar. en ensam kvinna trippar instängt som människor kan förflytta sig i sverige. privat. fullständigt onårbar. jag tycker mycket om stämningen. det är halvsunkigt ljus. tunnelen går lite upp eller ner. så man fastnar i steget ibland, tippar bakut, eller ramlar framåt. inne i båten sitter folk på fastkilade stolar. å jag undrar vad alla ska göra i helsingör. en stående fråga var gång jag tar mig över sundet. själv hoppar jag direkt på köpenhamnståget. men de andra susar in i byn å gör av sig nånstans jag inte vet om. det har jag aldrig vetat. mystiskt å romantiskt. fortfarande. färjan rör sig inte ett skvatt när den far över öresund. märker knappt att vi är på väg. men kiosken öppnar, så vi är ute på sjön. köper choklad. en glad tjomme stöter på en översminkad vacker tjej som ställer upp askar med bassets vingummi. hon ler överseende medan killen stöter vidare utan att fatta att han ska titta henne i ögonen. inte i taket. balans killen! stockholmsröster berättar om när man ska köpa tobak, eller när spriten säljs. fungerar även som markering av danskt å svensk vatten. några tyskar går förbi i adidas-ställ. allt är som det ska vara. jag promenerar vidare. försöker kika in i avdelningen för lastbilsförarna. de har ett helt eget utrymme. med brunt reflekterande glas, så att man måste gå fram till ytan å sätta händerna vid sidan av ögonen för att se in. avslöja sig. där sitter dom å äter pölse. en och en. pölse efter pölse. vill vara en av dom. undrar om jag kan infiltrera. i min moderna höstjacka som aldrig värmt en kall natt på motorvägen, kiffa skor som aldrig rört en pedal. nä. jag sätter mig å tittar ut. men det går inte. allt glas reflekterar bakgrunden. där killarna lökar omkring å skrattar. de har jävligt roligt.

This text will be replaced