ibland när jag tittar på en människa ser jag en skattkista med ofattbara förlängningar. tillynes ändlöshet som uppror mot inre skam. noll hämning som stoppar upp personen mellan raderna å det vedertagna. ingen självbedragande isolerad privat föreställning - utan vetskapen om att just föreställningen är själva showen. inga plötsliga stängdheter som villkor för det som är öppet. å så hoppas jag att jag inte är girig, utan givmild med mig själv. förmodar att det är en skillnad som bär sig själv, bär nytt å nytta. altruismens kusin. det rätta egot är en helt speciell dygd. svår att väga, men då tungt.
This text will be replaced
