The Roches - hammond song

vi hade uppgift i skolan, kanske i trean. jag skrev ofta, alla skrev loss i vår klass. närmast tävling bland oss ungar. det var kvantitativt. 2-3 häften i veckan. skriva stort, vitt å brett på varannan rad var prylen. i blå små häften med vita bubblor på. förutbestämd titel å i snirlig skrivstil textad med ens namnteckning strax under, å så klassen man gick i. ingen slump att texterna slutade när häftet var slut. mkt form å resultat i vårt tänk. allan, eller läraren som han ville kallas, gav oss uppgiften att skriva en text med historisk förankring. valde en fantasi som var i bakgrunden av en för mig ny vinkel. något hade tagit över mitt huvud. 'existera'. ett ord jag nyss lärt mig från jag vet inte vem. kanske tjuvlyssnat på dom där hemma. deras vänner. kanske en film eller en bok å sen en fråga till föräldrarna eller syrran. minns fortfarande hur jag använde ordet i min text. en soldat reser sig ur ett dike å tar sig stridspittigt över ingemansland, denna stund är den mest intensiva i hans existens. detta skrev jag glatt. nöjd över att använda ett ord ingen annan rörde sig med. men. det självgoda besserwissrandet slog tillbaka. hade använd ordet fel, läraren påpekade iaf så. 'liv' var ett bättre ord i sammanhanget. så sa han. jag lyssnade, lite panikartat. 'existera' var större än liv, fortsatte han. abstraktare å med större filsosofisk omfång än liv å livslängd. tyst var jag. mina funderingar dagarna därpå var väldigt djupa å självskådande för en liten pågadrul. skämdes i att jag använt ett nytt underbart stort ord men inte gjort det rätt. hade förhastat mig. pinsamt. intellektuella misslyckanden är de värsta, ibland så fundamentalt privata, tänker tyvärr så än idag. men då visste jag inte vad intellekt var, visste bara att det kändes konstigt i skallen. hade växt fel. därav min bedrövning kring denna händelse. för jag visste vad jag menade, och vad jag inte menade. tänkte aldrig liv eller livslängd, såsom läraren förmodade å läste mig. även om jag som 8-9 åring inte visste hur att exakt sätta fingret på 'existens', så var motivet där. även om jag förr inte rört mig med dessa språkliga omfång, så var intentionen där. tanken om att röra sig utanför att en hammare är en hammare osv, etc. istället denne man å hans roll som soldat bland tusentals andra soldater, definierade som siffror, kanonmat eller politiska schackpjäser i något så mycket större än hans tidigare självförståelse. han fattade, därute i helvetes ingemansland, att han upplevt något så pass att han aldrig förr upplevt lika mycket. han upplevde bortom det han förr visste kring sig som människa å väsen. han fick perspektiv just då å där, för jag fick perspektiv just då å där. det var det jag ville beskriva. rörde mig plötsligt med något som förstorade mitt inre å dess utsikt. språkförståelsens magi. ett ord ger en pass till det man inte visste om. två ord med flera å jag kan självständigt definiera mig bland detta nya. vi behöver ord för att vara. men orden riktar oss även emot vad vi tar oss an, och inte minst vad vi utesluter. å har vi inte ord, eller språkbruk med givna betydelser och därmed heller inte ett överenskommande om sakers tillstånd, så är vi ensamma bland andra, rentav inför oss själva.

tänker wittgenstein å hans tankar om filosofi som retoriska missförstånd. mitt ordförråd om mig själv är ensidigt, fyllt av känslomässiga värden. rentav negativa. har svårt att benämna det positiva inom mig utan att ramla i självgodhet eller nostalgiska bedrifter. det lilla goda jag känner utgår från inaktuella självbilder. mitt förråd om mina brister är däremot välutvecklat. vilket gör att jag gärna rör mig där, behärskar ju detta så bra. detta har lett till det bisarra att jag fritt rör mig i en språkvärld som samtidigt försätter mig i smal tillvaro. att sätta ord på sin självupplevelse är ofta självprofetisk. en vill ju dra slutsatser, ha rätt. en vill ju känna sig nöjd över att man känner sig själv. men så är det inte i mitt fall, jag fattas bara ord om vara god mot mig själv. å därmed att med språk ge mig möjligheten att känslomässigt å intuitivt betrakta å tala om mig själv i mångsidig dager. mitt känsloliv kring det negativa är så omfattande att det passiviserar mig. hämmar mig å en potential. att existera idag, att existera när jag var 8-9 år. ett ord med spåkförståelsens magi, i olika sammanhang två olika ord utifrån förstånd å förståelse. tänker på detta då jag imorse lyssnade på ett radioprogram om samspelet mellan kemi å tanke, förmågan till empati å 'magkänsla'. det talades om spegelneuroner, nervceller, som får oss att skratta med det smittande skrattet hos en vän, får oss att gäspa då en obekant person på tåget gäspar, obehaget vi upplever hos oss själva när vi ser någon knäcka lilltån mot ett hårt föremål och vika sig av smärta. (wiki). och empati krävs i förståelse för allt. även misslyckade intentioner. kreativa blundrar. spegelneroner stimuleras genom att olika perspektiv. de leder oss till medkänsla å intuitiva impulser, föraningar och förmågan att förstå och reagera på andras motiv. men för att träna dessa nervceller måste vi även prata om dess praktiska å mänskliga effekter, för samtalandet skapar möjlighet för tillämpning. och övning skapar nya samtal. å gemenskap, i hopp om något sånär likartad språkförståelse. men även samtalet med en själv. impulserna som stryker tankarna. ibland halva ord som inte uttalas fullt ut, men vars värde å mening stannar kvar för att känslan av ordet dominerar förnuftet. och jag har mest tränat i negativa sammanhang. och jag är vältränad. speglat mig i det lilla livet, med snäva ytor. har bestått av beskrivningar kring den spegelbild man får i klädesbutikens små överbelysta provhytter. där speglarna ohämmat reflekerar ens kropp från vinklar enbart möjliga i en provhytts rum, i ett ljus enbart tillämpat i en provhytts volym. diskussioner kring en människa i ett slutet rum, jaget i det lilla, är dömda att utesluta omvärlden då det överärligt isolerade är så dramatiskt påtagligt å bländande övertalande, för jag kan ju prata om det. jag vet min värld om än att den har brister. så jag motionerar mig språkligt ut ur mina omständigheters provhytt å dess betingade effekter å lockande sirener om trygg språkförståelse. ibland ställer jag mig demonstrativt på en kulle å bara tittar så längt jag kan, ut över byn, ut över himmel in i rymd å bortom. se nytt. ändra mina ord. prata annorlunda kring mig själv. jagar nya formuleringar. hittar på nya ord. sammanhang att tala i. mottagare. bollplank. stimulerar neruroner. för det att delexistera en tredje gång.

sa aldrig till läraren att jag hade motiv men inte lagt ett tillräckligt fundament för kommunicera detta. hade behövts några fler ord för att understödja å tydligöra min tanke. för ett ord kräver sitt arrangemang. eller så hade läraren ingen intuition.

This text will be replaced

Brigitte Fontaine - le goudron

saknar mimmi så mycket

att det gör ont i förnuftet

This text will be replaced

Vivien Goldman - launderette

nätterna, nätterna och nätterna. slagit om till den svala delen av vardagen. då flugorna samlas kring tända lampor och jag lägger isbitar på katternas kroppar. tiden går numera så snabbt att jag tvivlar på den gamla utsagan att tiden går fort när man har roligt. min tid jobbas. men det jobbas inte tillräckligt effektivt. rent arbetsmässigt har jag gjort bort mig. kan inte leverera på bestämt datum...och över detta känner jag inget alls. det är ok. att ens arbeta så maniskt som jag likväl gjort är ett framsteg. det finns ju så mycket annat att bruka dagen på. tid och vilja med spelande och gnolande. mina projekt med mackor så utsökt anordnade att jag inte bara borde bli cykelmekaniker, godistillverkare, men även kallskänka. pratade med hanna om att inte ha tillräckliga motiv för att göra det man nu gör. hon var ärlig över det. på ett sätt jag själv aldrig vågat fingra på. det var en frisk fläkt att höra någon med mod å allvar dekonstruera denna bit av erkänd talang, å det att förlänga det. kunna hantverket men fattas större anledning att, i konventionell mening, göra något av det. är ju på pricken mig. tänkte jag och lyssnade. för här har jag inget att säga, bara lära. hon är en mycket skicklig tecknare. men när hon ser ett vitt blad följer hon hellre latheten. och agerar på den genom att inte teckna. anledning saknas. talangen finns, men den är väl inget självändamål att manifestera. istället finns det andra situationer å omständigheter där lathet inte händer, heller inte tomhet. omedebarheter å stunder där resultatet inte kan spegla själva handlingen att teckna. å då tecknar hon loss. detta är enkla självbetraktelser och inte sammanfattande. men där ligger något större, mer omfattande och riktande, och som jag i åratal undrat över. konsekvenserna av ens begränsningar. erkännandet av dem och det att inte låta dessa begränsningar missrikta en, trots att de så länge utgjort ens sound, ens ton. men oxo liv.

This text will be replaced

El Perro Del Mar - how did we forget

å regnet föll som tryggaste smekande draperi över mig, mjuka varma droppar medan kedjan hoppade otur ur å på i tur. hemvändande medvindar å klar i skallen pedalar jag i den tystaste fuktigaste stad å vet att det att reagera på lust alltid slår alternativet olust. fångar konsten ett par timmar. sitter i det, går i det, står som det. svårare att behålla känslan å beviset. kontinuitet fattas. förnimmelser tävlar om vad som beskriver bäst. men hågkomst är min svaghet. efter förmåga skriver jag ner det påtagliga, omedelbara. psykologi, omständigheter, miljöer å det som binder samman mig på cykeln i hällregnet med det att jag genererar mer kraft än förlorar. värmen från dropparna pyser på min hud å hur fuktig jag än blir avdunstade det omedelbart. å väl hemma tänks det fritt å metodiskt utan att falla i de fällor av erfarenheter jag annars håller dörren öppen till. äter onyttiga mackor å firar med film noir å likadan lakrits. orson welles är smällfet. tänker att jag inte är redo för ens hälften av det jag föreställt mig. men beslutar mig dock för att den hälft jag nu vandrar är nog. det var längesedan jag tog överhuvudtaget tog ett beslut. sträcker på tårna å lägger huvudet på kirstens sovande lurviga mage. hon spinner cymbaler å sträcker på sina klor i svåra jazzrytmer. jag sjunger nancy wilson inom mig. är redo för mer än någonsin. men vet inte hur en manifisterar detta i självklarhet, bland dem som blandar sig i nyfikenhet å vill veta, undra å höra impulsen som praktik. inte misshandla den. inte exploatera det. inte begära avkastning. el perro del mar, en själsvän, besjunger hunden, godiset å festen å do not dispair vem du nu är, jag. å hällregnet kom som en belöning, istället för åska dryper jag av obeslutsam ånga som inte kan bestämma sig för vilken form den ska ta vägen. en del flyter som vatten nerför pannan, annat väljer att ryka upp i luften å molna. älskar att kuta genom byn å vara helt säker på vad jag handlar om. nu är jag visserligen tom å lök igen, men minns små snitt å blixtar. för det pissregnar på fönsterblecken å katternas öron är spikraka i identifiering av det vackraste ljudet; som inte innebär människor som samtalar i rummet bredvid, när man sakta somnar. å man lyssnar, sen halvt, sen sover man. å de pratar fortfarande i rummet bredvid. det vet man bara.

This text will be replaced

Everything But The Girl - night and day

är ledigare. att morgondagen blir exotisk är självfallet. tänker på det religiösa. å det som inte förlängs dit. de hemligheter man håller för sig själv. impulser å upplevelser omöjliga att förmedla, man bara vet inom sitt inre tänk/logik/irrationalitet. detta ska inte förlängas. men likväl drar någon slutsatser, som tillsammans med tvivelaktiga självändamål leder till, tja oftast religiösa former. kollektiva. själv har jag flirtat via sms, så sjukt fånigt. varför jag förlängde denna förtjusning å bettutenhet i ett taffligt sms är mig lika oförklarligt som all förlängt begär till girighet, den i jakt på avkastning. kanske har ioana rätt, kanske är jag en sån som är ute efter dramatik. blev ju väldigt arg när hon sa det med skeptiska ögon å stängt kroppskpråk. punkterade hon mig. nä. jag säger fortfarande nä. det var förr det. nu är jag annorlunda. verkligen. lovar. det är sant. svär alltså. öppnar mig en burk av olas kvarglömda öl i nattatröst. verkar ha blivit pojken med guldbyxorna, fast gällande öl. poppar fram burkar var kväll ur olas kartong. man tackar. firar loss över nått okänt. är mina trubbel verkligen över. vad ersätter det tomrummet av liv. blossar. inte lika fuktigt denna natt. men tystare än vanligt. var är pjåddarna. dom fryser å gömmer sig, inte ett pip. vädret å stadsljud har semestrat bort från mina kvarter. inget dramatiskt någonstans. kanske är det alltid så efter ett plötsligt anfall av tinnitus. förlamande effekt dagen ut, när suset ebbat ut. skallen lugnas. behöver distraherande ljud. tom waits sjunger utan rostig röst. toms tidiga dagar är mycket lena. han får mig att vilja sjunga på svenska. inatt vart jag plötsligt sjuk, världens huvudvärk å kräkvilja. inget hände, men huvudet skrek efter något. försökte med allt. vilket innebär coca-cola & lakrits. men det som fungerade var att släcka ner lyan å enbart ha alban berg & schönberg ljudande med aviga stråkar å ansträngt piano. somnade å sov i 12 timmar i denna sammansatta ljudbild, mer komplicerad än verken å sjukan. vaknade i annorlunda doft. fick ju blommor av min granne. hon vill att jag passar hennes olivträd i tre veckor. vattna var 4-5 dag. blommorna är rosa, nyutslagna å vulgärt prunkande å inte vackra i någon bemärkelse. doftar kvälvande. är mycket glad för dem. goda välviljor är alltid intressanta. fick ett a4 med instruktioner, därefter en ny lapp med fler viktigheter kring olivträdets väsen, efter ett tag damp en sista lapp ner i brevinkastet med något ytterligare jag ännu inte förstått vikten av. ska bli spännande detta. god granne. katterna kommer att döda mina vulgära välviljorna innan de vissnar. det pittoreskas livscykel är kort i detta hushåll. blommor tvingas mutera, bli kaktusar för att överleva kattagnag. soffor utvecklar försvarsmekanismer. solen blänger över oss till torka på dagarna, nätterna söver dem i förgiftande piprök. vattnar allt grönt å blommigt. tänker över ledigheten, så mycket svårare än upptagenheten. bara vara, kommer jag ihåg det som. sova i 10 timmar första dan, i firande lättja. punkt 1 kan detta mornande utgöra. vakna upp med en tydlighet jag inte sovit fram på några veckor. fokus å vilja till resultat. kirstens morgonpigga morrhår i min näsa å karen tvättande sig själv å förvirra bort sig till mina vader, alltid rena vader på morgonen. detta är mer konsekvens än en punkt. brevid en gitarr å spela upp en potentiell framtid. ny stämning å jag lär mig sakta dess nyck. punkt 2 är denna stund. löpa bort lite ölafett så att jag undviker ölakulamage. punkt 3 med besked. kolla om jobbets server är ordnad. punkt 4 i nån sorts naiv förhoppning. hoppas den är knas, punkt 5 går till hoppet, människans verkliga gud. fan, servern fungerar igen. det finns inget gudahopp. fika en slurp kaffe å äta tjusiga kakor är punkt 6, medan jag funderar, punkt 7... på var den bok jag läser tagit vägen, punkt 8. förmodligen måste lyan städas innan den hittas..äsch, punkt 9. märker att jag är totalt lös denna vardag, ingen punkt, ett faktum. får bita tag i diciplinen som punkt 10. det var så längesedan jag var så här löklösaktig i sinnet. står svarslöslök. cyklar ut. det hjälper å försätter mig alltid i nytt. så sant. en polis-mc, i hialösaste utryckning, tappade baklådan så att den med samma hastighet som motorcykeln for rakt över gatan å in i mitt arma bakhjul. spännande. inte kul men verkligen spännande att dö så taffligt. men jag dog inte. inget alls hände faktiskt. tog tag i mitt lilla liv å apelsincykeln å mötte anna på en trappa å snick-snackade om allt mellan sverige å danmark tills phil ville dricka öl. så nu ska jag göra det å tar jag inte vara på min ledighet kan jag lika gärna sluta efterfråga denna evinnerlighetens punkt. förlåt gånger 5. ta mig i kragen.

This text will be replaced

The Walkmen - dónde está la playa

när en annan berättar om ens jämna så lyssnar man. skriver ner det. lägger på minnet. å sådana ord ska inte glömmas. från det ena till det andra. en kväll där lou sög hårt. kollade om folks huvud oxo vart snett hållna, undrade å fattade noll liksom mitt gjorde. förväntningar upplöstes till sämsta konsert jag bevittnat. ola å jag verkade vara bland de få som inte uppskattade detta spektakel. folk stod upp å visslade uppmuntrande, bifallande, tjöt som i floskel å klappade in kulmagen som stödde den gitarr som enbart tycktes kunna ljuda i e-moll. med digitalt fulbrusig distortion å en sustain så lång att jag funderade på att hänga mig i dess långtråkiga å svinga mig fram till lou å rycka honom i den självhögtidligt koncentrerade ap-minen, förkorta lidandet. vi satt emellertid kvar i stolarna, skyldiga å vi tog skulden. blev demonstrativt värre. kunde inte använda överseende å stå upp i högtidlig eloge. allt var faktiskt fel. så fel att jag till sist kritiserade vad som helst i sammanhanget. liksom för att raljera mig bort från det jag befann mig i. klia på armen. snurra på mig lite, rätta till kragen fast jag inte hade nån. titta på kvinnor jag ville ha. tänka på mbv. tänka på att man kan knyppla. mmm, vacker kvinna där till vänster. jävla lök hon är med. jag är fan roligare lök. sömnig nu. blunda en smula, ser ut att njuta för den som med blicken ramlar över mig. bekväma stolar alltså. konservativt blå i mjukaste sammet. fin ventilation i denna sal. svalt å gott. spinner lite. god damnit inte somna! en espresso, en trippel hade suttit. ola skruvar på sig. lutar sig framåt, lyssnar. ger upp lite. försöker igen. vill inte titta honom i ögonen för då kommer jag att brista fnitter. vilket jag redan gör inom mig. undrar hur katterna mår. river de min lya i kattlust. ska klappa dom tillgivet när jag kommer hem. men först öl med folk. snart. vi gick ut medan publiken bejublade kejsarens val av kläder i tredje extranummret, som i överensstämmelse med hela aftonen pajade musikhistorien ett par trehundra overkills. å där ute låg köpenhamn helt fantastiskt fint. med stora ytor kring hamnen å långsam skymning. älskar denna by. som imorse. fast ljusnande å vaknande, som i sommaren med monica, med rödfilter på kameran för att allt ska se ut som ständig sommarkväll. cyklar hem tidig morgonkvist, med andra hemvändare runt mig. någon sjunger elelr örlar danska 80-tals hits. andra går i mönster. zick-zack, oexakta cirklar eller abstrakta kroppskonstgångarter med mjuka knä. fulla i mjugg. men alla hemåt. en natt man reser i för tusende gången, lika uppskattande var gång. gemenskap. en lång svart man, sjukt vacker, plinkade på sin kora å hypnotiserade vårt redan hängivna. en afton å natt på börneteatret. toner från folk som bara slank in å tog fram ett instrument, lyssnade in sig, pep lite, dök in å gav sitt. kajsa å josh å vi stoldansade loss. återerövrade ännu en gång gammal mark. nu äger jag börneteatret å det mesta av kbh. hon faller bort. maktbalans avdunstar jämt med mina upplevelser. faller i kärlek med en saxofonist. som sig bör. alltid. högtidlig musik kräver ohögtidlig scen å omgivning för att undvika en anonymiserande, kamouflerande deffekt. tills något bevisar mig om annat. kom hem. fattade gitarren å sjöng så att katterna tappade tidsuppfattning å blev pånyfödda små kisar som för första gången hörde matmor skråla ut sitt liv å tillfredställelse. smarta små kräk som dära triangelörona med rakt-upp-i-luften-skutt. de lade sig tillrätta sig på varsitt knä å jag kom på att det borde fotograferas. mitt zoo. i maj 7.

This text will be replaced

Eva Dahlgren - ingen är som jag

gillar mitt blödiga jag. lyssnar bättre än någonsin. hör efter. men främst, försöker förstå på andra villkor än mina egna meningar. det låter fundamentalt. men jag har märkt skillnad. att blott tro eller faktiskt veta. att i visshet bry sig mer än en trodde. så jag hör mer än det jag spetsar öronen efter. saker vecklas upp å jag vågar mig förbi det som först låter kliché. dricker cola, låtsas jobba å tänker att en inte kan sitta i kalsingar hela dan. det börjar dessutom bli kallt. sommarregn. katterna dagdrömmer viftande på morrhår. borde sätta på mig en my bloody valentine t-shirt å springa kuken av mig i plasket. hitta rytmen igen. stegen å pusten i vindmotstånd. ikväll ska jag se lou reed å hans föreställning om sig som berlin. den lilla kalle med stora lp-omslaget framför sig växer stor å går på operan med nostalgi i förväntan. det gör mig nervös. är soft å vet inte vad som kommer att hända när lou berör det han berör så bra. när musikerna lyfter orden till något utanför den privata sfärens bollande med planket berlin. och nu märker jag hur barndomen en gång har avkodat musiken till den mentala grundsyn jag fortfarande rör mig med, den anda jag rymmer och verkar tafatt å nyfiket i. hela livet går åt att förvalta intrycken mellan ett barn och musiken, men även att undvika att suga musten ur eller tvinga fram formuleringar av dess heliga symbios. därav min musikaliska långsamhet. detta är essensen. därefter kommer lager av processande och filtreringar jämt med åren. ofta nedtryckande då mitt arbetsmoment och tempo inte motsvarar andras tid eller uppfattning av plats bland godtyckliga spelregler. men det ligger mig inte i fatet längre. medlet och människan hittar till sist varandra i gemensam brist på överensstämmelse. arrangemanget gör hans röst elastisk - det akustiska lägger sig som antites efter mer anspråksfulla partier. den privata illusion om stad som tillstånd, omständighet och spegelbild.

This text will be replaced

Screaming Jay Hawkins - i put a spell on you

när jag vaknade, gick upp för att mata dramaqueen-pipande katter med öron som utropstecken å inse att morgontidningen fattades; ett vykort låg på sniskan. cézannes blomster å apelsiner, kanske naiva potatisar, som stileben. andra sidan, tusinde tak for din hjalp i aftes. jeg slogs med mine demoner, u. fint. behövde en reaktion från henne. inte hennes skam. hon får skämmas inför sig själv. skammen mot omvärlden, eller mig, spär bara på henne utanförskap - hennes utsatta självdefinierade ensidiga övertalan. att våga ta i det, via vykort, eller som senare, när jag stötte på henne utanför huset, var tröst. hon var sliten. på väg ner till leonard cohens spelning vid rosenborgs slott. hon drack vatten. sår i pannan. blåmärken å fadäser tydligare. hade inte ätit på hela dagen. hon väntade på en taxi. vi växlade några ord och kunde känna att det fick ett sorts avslut.

äntligen regnar det på oss. å bönderna är väl glada. svalorna flyger lågt å in under takåsarna. i natten fann jag gitarren som förlängning till det omänskliga. melodin, tekniken jag haft aningar om i ett par veckor kom tillbaka. förlösande. visste att jag glömt några vändor, ackord som susade förbi mig men aldrig fastnade. tvingade fram dem. flugor snurrar våta in till mig å retar katterna till skarpa leoparder med svankryggade instinkter. bortkomna toner hittade sin följd å plats. låten är färdig. det är vacker å jag har återerövrat den från annan. denna bit är min framtid. det känner en utan tvivel. en ton, en anda som styr alla andra bitar. svansarna släpar över mattan å fönsterna slår igen av tvärdraget. det var 10 år sedan jag sista fann en bit med samma uppdrag. som att byta lägenhet, byta land eller en stil. man för sig lite annorlunda. den elfte timmen kommer snart å jag ska cykla ut å bli blöt. å torka. å skratta. å trivas. å glömma förbannelser å dess förmåga att stanna kvar bara för att man uppmärksammar dem.

This text will be replaced

Lou Reed - caroline says II

oväntat. trallar hem från aftonvakten. sommaren berättar om utflykter. cykla ner till byn. bland människor å drinkar å nattvindar som avdunstar pannsvetten. avsluta i morgonkvitter försjunken i soffa å täcke. jordgubbsglass å pipa som mat. en bok å katter i fosterställning. så var det tänkt. skådespelar inte ens. men en granne ligger med näsan ner i backen. sår i pannan. blåmärken å fadäser. ingen balans. livet sipprar ut ur hennes mungipa. kan inte gå förbi detta. hon vill ingenting. yrslar om sin pappa som hamnade i kz-läger. jag berättar om min nazifarfar som förnekar samma läger. försöker samtala henne nyktrare. tid går till precis ingenting bra. känner hur jag sakta mister min frihet. ingen kväll för mig. försöker övertala henne att gå in i sin lya å sova. hon vägrar allt. kallar mig det vackraste hon någonsin sett. sen är jag tydligen dum. sen söt. sen är hennes ben vackra, det orkar hon nämna. hon visar sina pinnar å jag tröttnar. ringer polisen. hon anklagar dem för att vara judar. allt blir sjukt. måste skratta. sicket gränslöst tålamod jag har. har använt det på många som inte förtjänar det. känner mig inte ens god. polisen säger att jag är en omtänksam granne. jag vill bara ut å umgås med folk. tanken om att hon slår ihjäl sig hindrar mig från att lämna henne. vi människor måste ta hand om varandra. även dom vi inte känner. grannar, vem som helst. ett utsluppet ord kan förstöra massor. men jag är ärlig mot henne. polisen likaså. all tid i världen försvinner. vi hasar in henne. öppnar fönster mot omvärlden. tänder några lampor. hon har stökigt. hon skäms. hon är så full att det blir vansinne. hon har nyss ärvt 600 000 kronor. hon vill ge mig lite av dem. hon frågar vad jag behöver. tycker inte om denna situation. att rädda en annan känns samtidigt äckligt. några behöver räddas ständigt. offer i allt. jag går in till mitt å ringer ola. sätter på en platta å gör mig några mackor. pesto, saltgurka. röker en pipa å känner hur det att hjälpa kan bli en tröstlös affär.

This text will be replaced

Yellow Magic Orchestra - light in darkness

behöver rastas. när jag kommer hem bortaifrån blir jag rastlös. tittar på hemmet å känner att jag kan det allt för väl. katterna gör allt för min trevnad. spinner å låtsas vara killingar. funkar inte. som doris lessing skriver. katter kan vara så fula när de försöker. har haft svårt för att sätta fingret på det djupt konstlade i kisarnas beteenden. men jag är väl likadan jag. i jakten på det trygga. blir liten. ofarlig. tödde. talade med tue om att jag konstlar mig, skådespelar var morgon. bara för att få igång dagen. ett par timmar går. har glömt teatern. lever. glömt ursprunget. det funkar. så kring ett. låg i sängen med radion skvalande. deppiga sommarpratare detta året. förstår inte valet av folk. spännande människor är blott spännande i sina yrken, gärningar osv. men som sommarpratare lyser redigerade hybris grällt. platt, halvt å jag väntar nyfiket på illustrerande crescendon genom musikval. arja saijonmaa är populär. jag vill tacka livet spelas i vart å varannan program. som ett musikaliskt alibi över att man fattat poesin i livet. hur och om detta bejakas utanför sommarprataren timme, gör mig filsofiskt skäggskeptisk å sjömanskisande. borde förmodligen vara mer ödmjuk över denna ambition. att tala om liv å leverne utan att nudda det för mycket. denna svenska konst. texten är ganska fin. finlandsvenskan övertygande i frånvaron av rikssvensk nasal smärta. har för mig att låten är spansk från början. orden låter spanska. spanska vändor. inte svenska. finlandsvenska är bra språk. så jag låg där. tänkte på ma numminen å stina ekblad. jörn donner tänkte jag på. katterna spann å lekte små. tittar ut på solen å känner gårdagen bränna i nacke å på skuldror. fjällar lite på näsbenet. sommar, sommar, sommar. arja sjunger sina verser; jag vill tacka livet. som gett mig så mycket. de har gett mig hörsel, som i all sin vidhet, fångar natten och dagen. syrsor och småfåglar. turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn. och röstens ömhet hos den som jag älskar. undrade hur dagens skådespel ska bli. diska lite. jobba. shoppa. vad som är jag i detta vet jag ej. men jag händer mitt i allt. nånstans på cykeln kanske. när jag rulla förbi folk. förlorar mig ett ögonblick, å händer. kirsten tassar på mitt bröst. karen slickar pälsen å spyr upp en boll på min fot. jag diskar upp gårnattens kastruller. rullar gator i jakt på vad som helst. händer utan att veta det. men vill jag tacka? nä. sånt sker bara i spanska låtar tolkade på svenska. å det rammar den törstiga svensken. den oblodige utan temperament. hungrig efter ord att beskriva en. gillar turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn. kanske gör arja skillnad. retorisk tröst till den tysta svensken. om ett par dagar hör jag den igen. sen igen. sommarpratarna igenom. det blir bra. något töddigt blir plötsligt mänskligt. jag är verkligen inte huggen i sten. blir glad. jag tackar arja.

This text will be replaced

My Bloody Valentine - lose yourself in me

cirklar är tacksamma. något knyts å jag kan förlikas med vägen till detta ögonblick. bröstet mullrar av frekvenser som spelar piano på revbenen. vibrationer skapar resonans i hålrum inom mig, försätter mig i accepterad chock. mår förjävligt. mår fantastiskt, behöver inte bestämma mig. sitter bredvid min bästa vän. gitarrer övertalar oss. vi reser tillsammans för första gången. vi har inte setts på månader. vi har knappt pratat. jag är sjuk, men ändå inte. det jag befinner mig, är med om, piggar upp min yrsel. snorar å hostar. men det är ingenting mot denna bit liv. där fysik blir att påverkas av abstrakt kraft som påvisar att jag har kropp. mentalitet, en sorts tankens essens under 20-25 minuter av det högsta larm. så sällsynt. i tankar som tar plats här och ingen annanstans. för det ger mig ett utrymme. 20-25 minuter är lång tid när en inte vet att det just är så många minuter. sitter i en stol. clockworth orange. bombaderas. frekvenserna får mig att skaka utan att det syns. blir mörk å vill aldrig tillbaka till var än jag kom ifrån. det går inte att förvänta sig detta. en sorts gåva. de sista 20-25 minuterna av you made me realise; mår svart, alla misslyckanden. mår ljuvligaste bäst att jag överlevt dem. en cirkel sluts. nöjd. bekymmrad. drar inga slutsatser. känner mig fri å berörd.

manchester är skumt. litet, skrotigt å människorna är inte snygga. ola å jag sitter på andra våningen av en dubbeldäckare. tittar ut försöker komma utanför våra promenerade cirklar. letar kvinnor att titta på. vi sänker våra krav å beundrar snart blott det faktum om någon lyckas se ut som annat än deras moder. allt förvånande engelskt. bakom oss sitter hyperaktiva barn, uppfödda på kemikalier, med upp-pitchade hits som mobilen spelar med sin högsta gällaste diskant. vi pratar om hur man i norden har en självklar ordning om att kollektivet inte ska störas av den enskilde. en tråkig tanke. pajar massor. men det vore bra om denna konvention gällde barns mobiler i småheliga ögonblick. då man önskar vila i sorts tillstånd, leta efter en plats att lägga sin jacka; för en kaffe, ett samtal och vad som än händer. vi ville aga, det får man i england. tacksamt. i manchester. en stad vars centrala delar plötsligt tar slut i tomma hus med olika röda tegel, fabriker å en rå miljö. men inte människorna. de kallar mig för 'love', 'lad', 'boss' å 'mate'. alla så vänliga. hjälper å riktar. vi åker eller vandrar vidare. vi har absolut inga mål med manchester. det råkar vara staden för musik utan boplats. så ingen förväntan när vi beundrar industrialismens fasader med mörka hål till fönster. ingen där, tomt å i väntan. det nötta, vilda å skarpa som avlöser försök att förlora sitt fattiga arv. glaskomplex. stål. föreställningen om framtiden. så misslyckat. manchesters själ är runt hörnet. men de vill inte veta av den.

cirklar. har aldrig stött på ett minnesmärke för en kultur jag personligen levt i. men här står jag mitt ibland namn å årtal som även jag levt bland. nu vet jag vad sentimentalitet är. det hörs förmodligen. hacienda. factory records. band från förr emellan å nu. vi sätter oss å solar fejorna i den första blå dagen. snart är det kväll å då ska jag genom en ny omgång 20-25 minuter. det blev mer än 30. å jag vågar inte beröras lika mycket denna gång. värjde mig med att titta på hur andra upplevde det. men nu, efteråt, känner jag allvaret från en kväll då något inom mig knöts samman. oavsett om jag ville det eller ej. låt gå.

This text will be replaced