vi hade uppgift i skolan, kanske i trean. jag skrev ofta, alla skrev loss i vår klass. närmast tävling bland oss ungar. det var kvantitativt. 2-3 häften i veckan. skriva stort, vitt å brett på varannan rad var prylen. i blå små häften med vita bubblor på. förutbestämd titel å i snirlig skrivstil textad med ens namnteckning strax under, å så klassen man gick i. ingen slump att texterna slutade när häftet var slut. mkt form å resultat i vårt tänk. allan, eller läraren som han ville kallas, gav oss uppgiften att skriva en text med historisk förankring. valde en fantasi som var i bakgrunden av en för mig ny vinkel. något hade tagit över mitt huvud. 'existera'. ett ord jag nyss lärt mig från jag vet inte vem. kanske tjuvlyssnat på dom där hemma. deras vänner. kanske en film eller en bok å sen en fråga till föräldrarna eller syrran. minns fortfarande hur jag använde ordet i min text. en soldat reser sig ur ett dike å tar sig stridspittigt över ingemansland, denna stund är den mest intensiva i hans existens. detta skrev jag glatt. nöjd över att använda ett ord ingen annan rörde sig med. men. det självgoda besserwissrandet slog tillbaka. hade använd ordet fel, läraren påpekade iaf så. 'liv' var ett bättre ord i sammanhanget. så sa han. jag lyssnade, lite panikartat. 'existera' var större än liv, fortsatte han. abstraktare å med större filsosofisk omfång än liv å livslängd. tyst var jag. mina funderingar dagarna därpå var väldigt djupa å självskådande för en liten pågadrul. skämdes i att jag använt ett nytt underbart stort ord men inte gjort det rätt. hade förhastat mig. pinsamt. intellektuella misslyckanden är de värsta, ibland så fundamentalt privata, tänker tyvärr så än idag. men då visste jag inte vad intellekt var, visste bara att det kändes konstigt i skallen. hade växt fel. därav min bedrövning kring denna händelse. för jag visste vad jag menade, och vad jag inte menade. tänkte aldrig liv eller livslängd, såsom läraren förmodade å läste mig. även om jag som 8-9 åring inte visste hur att exakt sätta fingret på 'existens', så var motivet där. även om jag förr inte rört mig med dessa språkliga omfång, så var intentionen där. tanken om att röra sig utanför att en hammare är en hammare osv, etc. istället denne man å hans roll som soldat bland tusentals andra soldater, definierade som siffror, kanonmat eller politiska schackpjäser i något så mycket större än hans tidigare självförståelse. han fattade, därute i helvetes ingemansland, att han upplevt något så pass att han aldrig förr upplevt lika mycket. han upplevde bortom det han förr visste kring sig som människa å väsen. han fick perspektiv just då å där, för jag fick perspektiv just då å där. det var det jag ville beskriva. rörde mig plötsligt med något som förstorade mitt inre å dess utsikt. språkförståelsens magi. ett ord ger en pass till det man inte visste om. två ord med flera å jag kan självständigt definiera mig bland detta nya. vi behöver ord för att vara. men orden riktar oss även emot vad vi tar oss an, och inte minst vad vi utesluter. å har vi inte ord, eller språkbruk med givna betydelser och därmed heller inte ett överenskommande om sakers tillstånd, så är vi ensamma bland andra, rentav inför oss själva.tänker wittgenstein å hans tankar om filosofi som retoriska missförstånd. mitt ordförråd om mig själv är ensidigt, fyllt av känslomässiga värden. rentav negativa. har svårt att benämna det positiva inom mig utan att ramla i självgodhet eller nostalgiska bedrifter. det lilla goda jag känner utgår från inaktuella självbilder. mitt förråd om mina brister är däremot välutvecklat. vilket gör att jag gärna rör mig där, behärskar ju detta så bra. detta har lett till det bisarra att jag fritt rör mig i en språkvärld som samtidigt försätter mig i smal tillvaro. att sätta ord på sin självupplevelse är ofta självprofetisk. en vill ju dra slutsatser, ha rätt. en vill ju känna sig nöjd över att man känner sig själv. men så är det inte i mitt fall, jag fattas bara ord om vara god mot mig själv. å därmed att med språk ge mig möjligheten att känslomässigt å intuitivt betrakta å tala om mig själv i mångsidig dager. mitt känsloliv kring det negativa är så omfattande att det passiviserar mig. hämmar mig å en potential. att existera idag, att existera när jag var 8-9 år. ett ord med spåkförståelsens magi, i olika sammanhang två olika ord utifrån förstånd å förståelse. tänker på detta då jag imorse lyssnade på ett radioprogram om samspelet mellan kemi å tanke, förmågan till empati å 'magkänsla'. det talades om spegelneuroner, nervceller, som får oss att skratta med det smittande skrattet hos en vän, får oss att gäspa då en obekant person på tåget gäspar, obehaget vi upplever hos oss själva när vi ser någon knäcka lilltån mot ett hårt föremål och vika sig av smärta. (wiki). och empati krävs i förståelse för allt. även misslyckade intentioner. kreativa blundrar. spegelneroner stimuleras genom att olika perspektiv. de leder oss till medkänsla å intuitiva impulser, föraningar och förmågan att förstå och reagera på andras motiv. men för att träna dessa nervceller måste vi även prata om dess praktiska å mänskliga effekter, för samtalandet skapar möjlighet för tillämpning. och övning skapar nya samtal. å gemenskap, i hopp om något sånär likartad språkförståelse. men även samtalet med en själv. impulserna som stryker tankarna. ibland halva ord som inte uttalas fullt ut, men vars värde å mening stannar kvar för att känslan av ordet dominerar förnuftet. och jag har mest tränat i negativa sammanhang. och jag är vältränad. speglat mig i det lilla livet, med snäva ytor. har bestått av beskrivningar kring den spegelbild man får i klädesbutikens små överbelysta provhytter. där speglarna ohämmat reflekerar ens kropp från vinklar enbart möjliga i en provhytts rum, i ett ljus enbart tillämpat i en provhytts volym. diskussioner kring en människa i ett slutet rum, jaget i det lilla, är dömda att utesluta omvärlden då det överärligt isolerade är så dramatiskt påtagligt å bländande övertalande, för jag kan ju prata om det. jag vet min värld om än att den har brister. så jag motionerar mig språkligt ut ur mina omständigheters provhytt å dess betingade effekter å lockande sirener om trygg språkförståelse. ibland ställer jag mig demonstrativt på en kulle å bara tittar så längt jag kan, ut över byn, ut över himmel in i rymd å bortom. se nytt. ändra mina ord. prata annorlunda kring mig själv. jagar nya formuleringar. hittar på nya ord. sammanhang att tala i. mottagare. bollplank. stimulerar neruroner. för det att delexistera en tredje gång.
sa aldrig till läraren att jag hade motiv men inte lagt ett tillräckligt fundament för kommunicera detta. hade behövts några fler ord för att understödja å tydligöra min tanke. för ett ord kräver sitt arrangemang. eller så hade läraren ingen intuition.
This text will be replaced
