när jag vaknade, gick upp för att mata dramaqueen-pipande katter med öron som utropstecken å inse att morgontidningen fattades; ett vykort låg på sniskan. cézannes blomster å apelsiner, kanske naiva potatisar, som stileben. andra sidan, tusinde tak for din hjalp i aftes. jeg slogs med mine demoner, u. fint. behövde en reaktion från henne. inte hennes skam. hon får skämmas inför sig själv. skammen mot omvärlden, eller mig, spär bara på henne utanförskap - hennes utsatta självdefinierade ensidiga övertalan. att våga ta i det, via vykort, eller som senare, när jag stötte på henne utanför huset, var tröst. hon var sliten. på väg ner till leonard cohens spelning vid rosenborgs slott. hon drack vatten. sår i pannan. blåmärken å fadäser tydligare. hade inte ätit på hela dagen. hon väntade på en taxi. vi växlade några ord och kunde känna att det fick ett sorts avslut.äntligen regnar det på oss. å bönderna är väl glada. svalorna flyger lågt å in under takåsarna. i natten fann jag gitarren som förlängning till det omänskliga. melodin, tekniken jag haft aningar om i ett par veckor kom tillbaka. förlösande. visste att jag glömt några vändor, ackord som susade förbi mig men aldrig fastnade. tvingade fram dem. flugor snurrar våta in till mig å retar katterna till skarpa leoparder med svankryggade instinkter. bortkomna toner hittade sin följd å plats. låten är färdig. det är vacker å jag har återerövrat den från annan. denna bit är min framtid. det känner en utan tvivel. en ton, en anda som styr alla andra bitar. svansarna släpar över mattan å fönsterna slår igen av tvärdraget. det var 10 år sedan jag sista fann en bit med samma uppdrag. som att byta lägenhet, byta land eller en stil. man för sig lite annorlunda. den elfte timmen kommer snart å jag ska cykla ut å bli blöt. å torka. å skratta. å trivas. å glömma förbannelser å dess förmåga att stanna kvar bara för att man uppmärksammar dem.
This text will be replaced
