när en annan berättar om ens jämna så lyssnar man. skriver ner det. lägger på minnet. å sådana ord ska inte glömmas. från det ena till det andra. en kväll där lou sög hårt. kollade om folks huvud oxo vart snett hållna, undrade å fattade noll liksom mitt gjorde. förväntningar upplöstes till sämsta konsert jag bevittnat. ola å jag verkade vara bland de få som inte uppskattade detta spektakel. folk stod upp å visslade uppmuntrande, bifallande, tjöt som i floskel å klappade in kulmagen som stödde den gitarr som enbart tycktes kunna ljuda i e-moll. med digitalt fulbrusig distortion å en sustain så lång att jag funderade på att hänga mig i dess långtråkiga å svinga mig fram till lou å rycka honom i den självhögtidligt koncentrerade ap-minen, förkorta lidandet. vi satt emellertid kvar i stolarna, skyldiga å vi tog skulden. blev demonstrativt värre. kunde inte använda överseende å stå upp i högtidlig eloge. allt var faktiskt fel. så fel att jag till sist kritiserade vad som helst i sammanhanget. liksom för att raljera mig bort från det jag befann mig i. klia på armen. snurra på mig lite, rätta till kragen fast jag inte hade nån. titta på kvinnor jag ville ha. tänka på mbv. tänka på att man kan knyppla. mmm, vacker kvinna där till vänster. jävla lök hon är med. jag är fan roligare lök. sömnig nu. blunda en smula, ser ut att njuta för den som med blicken ramlar över mig. bekväma stolar alltså. konservativt blå i mjukaste sammet. fin ventilation i denna sal. svalt å gott. spinner lite. god damnit inte somna! en espresso, en trippel hade suttit. ola skruvar på sig. lutar sig framåt, lyssnar. ger upp lite. försöker igen. vill inte titta honom i ögonen för då kommer jag att brista fnitter. vilket jag redan gör inom mig. undrar hur katterna mår. river de min lya i kattlust. ska klappa dom tillgivet när jag kommer hem. men först öl med folk. snart. vi gick ut medan publiken bejublade kejsarens val av kläder i tredje extranummret, som i överensstämmelse med hela aftonen pajade musikhistorien ett par trehundra overkills. å där ute låg köpenhamn helt fantastiskt fint. med stora ytor kring hamnen å långsam skymning. älskar denna by. som imorse. fast ljusnande å vaknande, som i sommaren med monica, med rödfilter på kameran för att allt ska se ut som ständig sommarkväll. cyklar hem tidig morgonkvist, med andra hemvändare runt mig. någon sjunger elelr örlar danska 80-tals hits. andra går i mönster. zick-zack, oexakta cirklar eller abstrakta kroppskonstgångarter med mjuka knä. fulla i mjugg. men alla hemåt. en natt man reser i för tusende gången, lika uppskattande var gång. gemenskap. en lång svart man, sjukt vacker, plinkade på sin kora å hypnotiserade vårt redan hängivna. en afton å natt på börneteatret. toner från folk som bara slank in å tog fram ett instrument, lyssnade in sig, pep lite, dök in å gav sitt. kajsa å josh å vi stoldansade loss. återerövrade ännu en gång gammal mark. nu äger jag börneteatret å det mesta av kbh. hon faller bort. maktbalans avdunstar jämt med mina upplevelser. faller i kärlek med en saxofonist. som sig bör. alltid. högtidlig musik kräver ohögtidlig scen å omgivning för att undvika en anonymiserande, kamouflerande deffekt. tills något bevisar mig om annat. kom hem. fattade gitarren å sjöng så att katterna tappade tidsuppfattning å blev pånyfödda små kisar som för första gången hörde matmor skråla ut sitt liv å tillfredställelse. smarta små kräk som dära triangelörona med rakt-upp-i-luften-skutt. de lade sig tillrätta sig på varsitt knä å jag kom på att det borde fotograferas. mitt zoo. i maj 7.This text will be replaced
