gillar mitt blödiga jag. lyssnar bättre än någonsin. hör efter. men främst, försöker förstå på andra villkor än mina egna meningar. det låter fundamentalt. men jag har märkt skillnad. att blott tro eller faktiskt veta. att i visshet bry sig mer än en trodde. så jag hör mer än det jag spetsar öronen efter. saker vecklas upp å jag vågar mig förbi det som först låter kliché. dricker cola, låtsas jobba å tänker att en inte kan sitta i kalsingar hela dan. det börjar dessutom bli kallt. sommarregn. katterna dagdrömmer viftande på morrhår. borde sätta på mig en my bloody valentine t-shirt å springa kuken av mig i plasket. hitta rytmen igen. stegen å pusten i vindmotstånd. ikväll ska jag se lou reed å hans föreställning om sig som berlin. den lilla kalle med stora lp-omslaget framför sig växer stor å går på operan med nostalgi i förväntan. det gör mig nervös. är soft å vet inte vad som kommer att hända när lou berör det han berör så bra. när musikerna lyfter orden till något utanför den privata sfärens bollande med planket berlin. och nu märker jag hur barndomen en gång har avkodat musiken till den mentala grundsyn jag fortfarande rör mig med, den anda jag rymmer och verkar tafatt å nyfiket i. hela livet går åt att förvalta intrycken mellan ett barn och musiken, men även att undvika att suga musten ur eller tvinga fram formuleringar av dess heliga symbios. därav min musikaliska långsamhet. detta är essensen. därefter kommer lager av processande och filtreringar jämt med åren. ofta nedtryckande då mitt arbetsmoment och tempo inte motsvarar andras tid eller uppfattning av plats bland godtyckliga spelregler. men det ligger mig inte i fatet längre. medlet och människan hittar till sist varandra i gemensam brist på överensstämmelse. arrangemanget gör hans röst elastisk - det akustiska lägger sig som antites efter mer anspråksfulla partier. den privata illusion om stad som tillstånd, omständighet och spegelbild.
This text will be replaced
