She & Him - sentimental heart

en kväll i brians trädgård. omringad av lummig grönska å verkstäder med stora fönster man vill titta ut genom. en gammal flaggstångsfabrik har visst lagt ner. omkring sitter folk med grillat å dricka. en lekplats med gunga å klätterställning. phil vid grillen med en fisk som pyser sig färdig genom folie. nästan lika mycket kakor å bakelser som mat. andreas mor bakar allt med finess. morotskaka med valnötter, schackrutor av kladdigaste choklad, koksos fastnar i halsen. jag hade ordnat honungssnittar. smälter gott till sherry. de köpenhamnska innergårdarna är ofta stjärnbelysta. staden når inte riktigt in. tänker på göteborgs skärgård, vrångön. å nätter belysta av tusentals blickpunkter. några föll för första gången i mitt liv, medan andra glimmar vidare. jag å ole tittade uppåt å letade nordstjärnan, pimplade burköl å talade om allt mellan min gamla släktings flykt genom alaska, till oles vurm för flygplan. därimellan lär man känna varandra. ole är stines far. han är lugn, noggrann å han behärskar detta utan ansträngning. det hjälper mig. han spelade naturligtvis på sin fiol. allt var mkt vackert. undrar över de hundratals slingor oles inre bär. figurer som letar sig bortom bluegrass till något intimt berättande. hypnotisk i längden. det är en lustig kombination av introvärt/extrovert underhållning. spelemän beter sig speciellt medan de spelar. tittar tomt ut. eller in. fler instrument kom fram i kvällskylan. brian la sin hand på banjon å iväg drog de. jag följde med med mina traditioner å tänk på gitarren. 'john hardy' är nog min favorit. phil sjunger den mörkt. brian la in en stämma. vi spelade på.

John Hardy had a pretty little girl, The dress she wore was blue. She come a-skippin' through the old jail hall Sayin', "Poppy, I'll be true to you, Lord, Lord...."

brian återvänder snart till usa, boston å harvard. känner en tillförsikt över hans kommande. steg ifrån. steg emot. samtidigt är det en förändring som komma slå an en ny ton i hösten å framöver. det gör mig något orolig i kroppen. man har sitt folk omkring en. när de rör på sig tar de med en liten viktig bit av en. en saknar personens hanterande av ens bit. en magnetisk garant för återseende. i bästa fall. men jag är inte bra på förväl och dess omständighet av något abstrakt högstämt. så jag väntar inte länge vid denna aftons symboliska betydelse, att brian nu säger förväl till oss å köpenhamn för en obestämd tid. istället kramas vi om, påminner kort om året och dess händelserika. vi berör en promille. det ligger ömsesidig tacksamhet i stunden. brian lärde mig leva utan henne. att inse å acceptera varje dimension av sorg. men att liv heller inte behöver vara ett svek mot vilken en förvirrad föreställning en har inom sig. det skyddar mot destruktiva överväganden. en bär både och av förfluten förlust å oanad framtid, inga motsättningar kring detta. bör föda ens nyfikenhet. han lärde mig att ära. å det finns mycket att ära. översätter det till möjligheter för mig å mitt. god mot mig själv. en bland ambitioner att inte låtsas kring. tack brian. vi ses när vi ses.

This text will be replaced

The Comsat Angels - after the rain

fick huvudvärk. längtade efter åska. två smällar kom å det lättade. Det är tidigt. förlängd natt. en nattfjäril eller kanske en mal vandrar på fönstret. brister ut i ljudlösa kamper med ytan. orkar inte gå upp å släppa ut den. det vill jag annars. vet något den inte vet. att jag räddar den. samtidigt är det fint med små rörelser i stilla rum. allt smått får den enda betydelsen. tar utrymme. mulet. ljuset är fantastiskt. matt å nära. fönsterblecken låter av försiktig dagg. det susar av associationer i mina öron. är som en snäcka. tänker på alla timmar en legat där med telefonluren vid örat. som om den växt fast. tystnaden som om två umgicks men samtidigt var med sig själva. avstånd skapar förvrängda vanor. ibland somnade en. för allt var rofyllt. tryggt. om jag bara visste. vetat. det gjorde jag inte. å det förlängs elastiskt utan att brista.

är så oerhört redo för hösten. märkligt. känns som om jag sviker människor å sommaren när jag säger så. sviker ett sorts liv. men jag orkar inte koka i skallen mer. vill känna min kropps i kontrast mot något svalare. andas frisk syre som solen inte påverkat med ljummen smaklöshet. å tankarna ändras till att inte bara jäsa å pösa, även om det är avslappnande. har jäst klart för denna sommar. pöst i upplösande gärningar medan personliga energier gått i ide inom mig. nu vänder jag mig diagonalt en årstid. ska sippra ut annat.

"september is here again..."

läser strindberg. inte som jag tänkt mig. det är verkligen bra. banalt å komplicerat. men det är ju samtidigt kriterierna för min smak, så det passar mig fint. samlar ofta sömnen med hans blåa bok med små stycke av oreglerat resonemang. som om han samtalade med sig själv. högt. sökande men med fundament. ofullständigt men närmande sig en fungerande ram eller ton att greppa tingen med. det blir en del slagg. ju längre en når i boken, desto behändigare blir sorteringen och värderingen av vad som är eller missförståtts som slagg, inte minst som nödvändig fog till svåra swedenborgska referenser. känner sig lätt obildad, men det roar mig. somnar inspirerad å lättad av att uppmärksamma annat än mig själv, till en strindberg, fullt upptagen av sig själv.

This text will be replaced

The Passions - im in love with a german film star

varannan måndag sover jag ut. längst med mig går solen å när den är förbi mitt huvud vaknar jag av skuggan. katterna har överseende. de vill ha frulle men vet att jag behöver vila. de ligger på rad, solar sig i väntan. tassarna under kroppen. svansen fint längst sidan å öronen mot mig. kirsten sträcker på sig. sedan tar hon ett kliv framåt å stångar mig på näsan.

- god morgon.

hon tittar på min mun å väntar på ordet som slutar med ett kraftigt t. den viktigaste konsonanten hos kattena. mat. alla ord med t kan förstås eller missförstås för det att äta. som med mig å förståelsen kring kärlek. mellan målen tittar en katt på ens ögon. då är de viktiga för samtalet oss emellan. denna natt har jag sovit med tre gitarrer. det ser säkert märkligt ut. men det är praktiskt. dracula behövde ju sin kista. å nu får de små vänta en stund. går igenom nattens melodi. dess möjliga ackord. tittar på de små gula lapparna jag fäst i mitt inre. små kommandon å tabbar för att påminnas om vart allt ska hän. går ditåt och blir förundrad av vad anteckningar kan. tonsätter dem å vaknar ett steg till. reser mig stilla in i ljuset å undviker yrseln av att stiga upp för snabbt. misslyckas. idag har jag mycket att göra. det har jag bestämt för mig att jag påminde mig själv om igår. men allt är som bortblåst. har inte antecknat något inom mig. jag lever så. och det gör mig ont. önskar i efterhand att jag tar saker, utöver melodier, på mer allvar. när jag cyklar ut kan jag lukta hösten. det är inte alls kallt. uppkavlade armar å ljumma brisar. men doften berättar. oavsett om det är avgaser eller os från kolstäderna; träd eller asfalt en cyklar genom, så lägger sig allt olika i luften beroende på årstiderna. å nu känner jag igen höst. även om phil å jag sitter på en trappa utanför props med varsin öl i sommarkvällen, vi talar oss igenom det sista året. det finns inget år som detta i vårt levda. när det fundamentala ändras utan att fråga eller förvarna. vi dricker ur å tar en falafel på vårt vanliga skitställe. skrattar åt det hemska akvariet med fiskar som simmar i algfärgat smutsvatten. en av de olyckliga tittar på oss. här satt vi för ett år sedan. vi å fiskarna, i något renare vatten. jag var förstörd men vidöppen. kunde inget annat. för första gången i mitt liv kan jag illustrera allt med en klassisk cirkel. något möts med sig själv. något hände å hittade tillbaka. å nu girar jag lite. är mindre förstörd nu. inte mer tillit eller lust. men jag har sett att yta kan ändra innehåll. å mina ytor är förändrade. mina avsatser är mindre klibbiga. så fri att det nästan blir löjligt. fjäderlätt å tappar balansen bara nån nyser. om jag ramlar blir det inget avtryck. så lätt är jag.

när jag kommer hem välkomnar katterna mig med höjda svansar å nyfikenhet på vart min händer varit. vi doftar lite å konstaterar att allt är ok. ibland blinkar vi långsamt å spinner i både in och utandning. jag lever new york tid.

This text will be replaced

Diana Darby - summer

kattens päls kan förändras flera gånger per dag. några minuter innan kvällskattmat är den sträv å ogästvänlig, för att bara någon timme senare skina å mjukna å välkomna ens hand. det är rogivande. någon spinner. kanske jag. å vi ligger i soffan med mörk toblerone å en tablettask salta katten. det blandas gott i munnen. pröva. vi har släckt alla ljus å umgås med jeremy brett på natten. allt efter att jane tennisons privatliv aka arbetsliv är slut. hon pensionerade sig. begriper inte vad hon ska göra av sitt liv. förmodligen skaffa sig ett. sörjer att jag inte får se mer av hennes vackra. så jeremys brett's sherlock holmes underhåller oss tills trastarna börjar morgondjävlas. om de bara gjorde så. har inte hört dom på en månad. sommaren är nog slut. tiden smälter inte ihop med rum längre. jag dricker inte lika mycket öl. kisarna fryser lätt. nu sover köpenhamn å lakrisen har fastnat i mina tänder. min jeremy. han är snygg. vackrast. han hälsar inte. han säger inte hejdå. han letar efter fakta. deduktion. drar slutsatser. jeremy gissar inte. antar inget. min tydliga jeremy. på sin höjd kan han känna efter i sin benstomme. 1800-talets magkänsla. kanske mannens upplevda mystik. medan jane tennison är intuitionens detektiv är sherlock förälskad i detaljer, fakta och data. det meningslösa finns inte. hans samhälles brott kan alltid förklaras av det rationella. tennisons samhälle har psykopatisk moral. vilket hittar gömmor i mångfald av universum. böjer sig anonymt utan att ta hänsyn till tanken om det gemensamma samhället. var och ett universum som en existensialism. ens egna interna lag, ens bortomsamhälleligt betingade universum; där en fjärran brottsbalk blott utgör en risk. inget särskilt övertramp. sherlock hittat inte rätt i människor utan skam. han behöver skam å skuld hos sina banditer. alltmedan jane dras med dåd å pina då skurkarna aldrig själva hamnar i vånda. det tär på henne. det hon möter är sätt att leva, tänka. inte brott som rubrik, utan liv. förövaren bär ingen skuld inför sig själv eller något system, bara ett förvånande: som att vi alla skulle bli tillfångatagna för att vi inte delar samma existensialism eller moral som eventuell majoritet. sherlock och hans deduktion, oavsett premissernas moral. men sherlocks tid ändrades, samhälle och dess uttryck. gåtfullheter och mysterium ersätts med mindre mystiska saker, socialrealistisk mångfaldsvardag å var å ens lokala moral. jane tog över. magkänslan och affekt. snart kom dexter. å på nörrebro rånar man folk för att det är kotym i ett universum stort som ett kvarter. ibland i storleken av en handfull människor. längden av en gata. något partipolitiskt. brott är norm. implementerat likt vilket livsvillkor som helst. det oanständiga är inte avgjort. det tappar sitt värde för var dag. i mitt universum, skådande utåt med deduktion.

kattern är nu så mjuka att vi somnar. alltså mår vi fint.

This text will be replaced

The Siddeleys - my favourite wet wednesday afternoon

så, vad sysslar du med. jag tittar innåt. blir obefogat privat. märkligt hur en vänlig fråga kan ställa en mot väggen. självförståelsen har hand över mina axlar. jag vet att jag förtjänar mitt leverbröd. aningar om vad jag gillar att göra å lägga tid på. vet vad som brukar ske på eftermiddagen, kvällen å inte minst natten. av nån anledning så tänker jag att detta inte är svar på frågan. inget svar jag vill ge någon. varför jag gör det jag nu sysslar med. om jag säger något om mitt liv så vill jag kunna förklara en idé. overkill brist på situationsförnimmelse. jag vet inte. vill inte fjärna min vånda för att den är irrationell. den berättar om en frånvaro på platser att lägga mig och mitt. jag har således jämt problem med frågan. men borde kunna berätta om a, b och c med ett inåtriktad självursäktande om att det just är en social fråga, inte livsåskådande eller korsförhörande svarsförpliktig. men hur man pratar om sig själv, svider så mot egot när en saknar kärlek för det man har att berätta. min kärlek vore att ha motiv. ett med lust. och sådant har jag inte. saknar självdistans och dess relativiserande luft mellan meningarna. ser inte de stora dragen med införstådda brister. istället låter jag skarpa detaljer berätta om mer än de är byggda för. de tar oproportionerlig plats i mig, om mig. självändamål utan gemensamt bortom det att jag tillskriver dem; småfjutt beter sig som helheter. deras betydelse påvisar blott mitt svajiga tankesystem. å dessa dumheter drabbar mig hundradelen efter frågan, i väntan på mig. i denna stund utgör inget inom mig som fungerande svar. det utgör samtalet efter svaret. jag har för bråttom. a, b och c. får ha tålamod. allt behöver inte gå min tänkta väg. det är bäst om det inte gör så. värdera inte varje ord. börja stort. stora vida drag. det privata behöver en komunikativ omkrets. a. dekorera lite vägvisande. b. självöverseende men inte nevärderande. c. arbeta mig till detaljerna. må fint med mina beslut. skärskåda med ödmjuk hand. ifrågasätt bakgrunden, men inte utan empati. en hierarki kommer att omstörtas. sakta. ja tack. ta responsen som konsistensen på samtalet. tänk inte så mycket. spegla. reflexer kommer att studsa till trygghet. magen är impulsiv. den får avgöra. huvudet en plats att minnas å bära magens känsla för vad som är rätt.

This text will be replaced

Personal Effects - this is it

i ole å dorrits trädgård sitter en bunke män med banjos, fiddles å mandoliner. många har skägg, i alla fall ansiktsbehåring. vet inte om det är ett internt skämt men en flaska bourbon är framställd. en korg med öl vid trappan förser oss om inte dorrit redan hunnit skänka oss en iskall. hon är givmild med allt som står i hennes makt. jag äter salami i ett undantag som bekräftar annan föda. en man med rekorderlig cowboyutstyrsel står bredvid mig å maten. han slevar upp ur den köttiga avdelningen av utbudet. samma falukorvsformad mustach som farbror lennart. dessa män pratar på ett visst sätt. det måste vara tyngden på överläppen. ett lätt läspande. ögonbrynen matchar i att hänga svartvitt sprängda, pockande å potenta. ögonen läspande kisande i ständig eftertanke. han har många saker inom sig. mitt liv mäter sig slött på många sätt. det blir lite väl tydligt. som så ofta med människor med oöverskådlig erfarenhet, krävs det en vänskap för att höra något bortom pop-anekdotiska lösören. det här är en social omständighet å vi når aldrig hans eventuella slutsatser. just ankommen från diamantjakt på grönland konstaterar vi att han kommer att återvända. liksom varje år. trots hög ålder. trots är nog ett ord han ofta använder. kanske räcker det som slutsats. annars kvinnor i grå page med vita slingor. min favorit hårfärg. de spelade inga instrument. men rödvin. å vi åt ostar.

det var den typen av trädgård som utesluter allt bortom det prunkigt gröna växande. höga träd å skuggor slöt oss i detta hus. stora vida ytor å interiör från ett långt liv. det var stines barndomshem. fotografier från hennes liv här och där. hann inte tänka på betydelsen. det gör jag först nu. hon fattas. så enormt. allt som varit en kär påminnelse om ett återseende blir nu en nekrolog med resonans av något oavslutat. tror inte jag förstått. för jag vet inte vad att förstå. det gör mig illa. kan inte föreställa mig hur ole å dorrit tar sig genom sitt hus. gå genom tomrum. en obarmhärtig process. brian spelar banjo å koncentrerar sig. han hittar sina metoder. å jag lär mig. erövra saker på nytt. ingen fiende till det som varit. det är vördnad. en överenskommelse med hans stine. men framför allt med sig själv. endast representerande sig själv. en anda få vågar prata om. men så hellre försöka leva i.

utomhus påbörjas ännu en melodi medan lågmäld brasa lyfter mörkret med rök som luktar gott. man vill få det i kläderna. en av de skickligaste west-virginia fiddlers från amerika spelar så vackert att jag kan spela med. han faller för en stund bort från det strikt durbenägna för en fin avstickare i moll. den passar min fallenhet. det är fuktigt å dagg. strängarna slår sig. har inte varit inom mig en enda gång denna kväll. är med folk. bredvid. bland. ole spelar så ömt fint. en sansad man med det enkla som en bestämd nämnare. jag har sån lust att prata med honom. men nattkylan stämmer ur mina toner å jag går inomhus där det diskuteras hur att först koka fågeln innan man plockar den. brian log i hur han snodde tillbaka sin snodda cykel från en pusher på christiania. phil funderade på sin omedelbara framtid. line har sina val. jag vet inte alls vad jag bör tänka på. att ha sitt hus. känns viktigt. avstånd mellan sig själv å väggarna. in å ut i många rum för att komma till dit man vill. plats för ens saker, utan att dom hela tiden påminner om att dom finns. samma med människor. det kan inte bli för många i ett hus. å när vi går från oles å dorrits afton, mot tågstationen å hem till köpenhamn. männen med banjos å fiddles hörs långt ut över kvarteren. slingrande melodier som har tusentals släktingar i en monotoni som välkomnar men även passar att säga förväl å godnatt i.

This text will be replaced

David Sylvian - orpheus

gårdagens snabba lågflugna moln är förbi. tjockt täcke igen. staden kan morna sig i sitt isolerade. karen tvättar en ren tass å lägger sig intill mig. hon älskar allt som är varmt. å jag älskar henne. kirsten slickar upp sista youghurten å små müslibitar å solrosfrön sorteras snyggt bort. inom två minuter kommer hon springa omkring tills hon spyr av upphetsning. eller så fångar hon ett spöke å ligger å dödar tills hennes svans somnar. sen somnar resten av kirsten. å spöket. min madrass ligger direkt på golvet, så det finns ingen plats för konstigheter under sängen. spöken å hemskheter får umgås med oss andra i hushållet. tänker på malva å hennes rädsla för monster under hennes säng. hoppas hon blir vän med dom en dag. lockar upp dem ur hennes okunskap. de kan följa med henne till dagis. lära sig att vara snälla å vara vakna när malva är vaken. sova när malva vill sova. min egen sömn var lugn, inte lång, men djup å iordningställande. känner mig dammsugad. tvärdraget gör sitt. utomhus fast inomhus. en bil väckte mig när den tutade på en annan. tutar man på en annan väcker man en kalle. orättvist. tittade ut på danmark å allt var starkt vitt. blev lättad. har en föreställning om mig i mulet väder. mitt tempo samlas till det fungerande. andas bästa oanvända syre. inget är påfrestande. solen berättar kanske om de ambitioner jag inte når att greppa. men i moln når jag allt. kan tom titta på morgondagen, övermorgondagen och ännu en längre tid fram. nuet blir intressantare då. får ett förhållande att luta sig emot. jane tennison poppar fram. vi mornar oss lite till. men precis alla köpenhamns bilar tutar upp mig. jag är populär. de kräver ett uppvaknande.

- frulle!

skriker ett blått monster med snygg hatt. vi äter små barn å yppigt vackra skrikande kvinnor till frulle å läser om makt i morgontidningen. tidens tendenser av maktdemonstrationer är oroväckande. idag georgien, imorgon livsvillkor.

- men det är ju gårdagens nyheter, gårdagars!

säger monstret med pipan i monstermungipan.

- flera årtusendens villkor, med blott små pauser av blind självgodhet.

monstret puffar rök i en serie av ringar. det är vackert.

- initiativ har varit å kommer förbli det högsta av alla samhällssystem. initiativ, oavsett kring vad, fångar tomrum som uppstår som följd av demokratibegreppets ständiga yrvakenhet. de injektioner av akut demokrati som hela mitt monsterliv skådat, tyder på att det blott tas fram ut bakfickan i eftertankens kranka blekhet. inte som initiativ. utan som sensmoral. det är för sent.

This text will be replaced

Confetti - it's kinda funny

det är kul att må bra å inte veta varför. när jag vet något om vad som helst, kan det ju pajas av oroliga tankar kring förgänglighet å bräcklighet. när jag inte vet så nynnar en bara vidare som naturtillstånd. mer magkänsla än huvudvärk. sover utmärkt nu. trots ormbunksgröna ringar under ögonen när jag vaknade. det beror nog på att jag drömt om skogen å mig mitt bland den, travandes i för stora stövlar. sen hade jag en sexdröm som utspelades på gräs. eller kanske en äng. i alla fall råder naturteman i mitt liv. så i nästa vecka blir det trampa skog. även svag för den romantiska höststämning som råder. råkor å kajor syns. jämnt molnlager å ljuset slår fint. folk å konturer syns tydligare än i smetig sommarvärme. behöver båda. trots allt. det behöver inte vara ett eller annat. ja, it's kinda funny just nu.

This text will be replaced

Confetti - tomorrow who knows

ångar blomkål. steker majs, paprika i curry å balsamico-olja. lena nyman sjunger om hur knoppar kan brista. skvätter citron på ångade morötter. katterna äter nertrillade oliver. steker svamp med timjan å vitlök så att mina brillor immar till. salt å peppar å lite citronmeliss på hela molevitten å sen spisar jag men känner inget. mat är viktiga saker. den självkänsla, ja överhuvudtaget all känsla jag finner i matlagning, är bland dagens viktigaste. låter grönsakerna svalna lite. tänker på ivan lendl. han var teknisk perfekt men smakade ibland ingenting. enhandsfattad backhand i vackraste balans från baklinjen, nästan aldrig ett steg fram till nätet. ett allvarsamt ansikte som i sitt yttersta kunde brista ut i svettkaskader och ofta en vidöppen mun som svalde luft likt en val fångar plankton. rakt ner i hjärtat å in i mitt. han var lite farlig. tyst. det fanns inget att omedelbart gilla i denna maskin med fördomsfull östeuropeisk diciplin. tog tid att förändra honom från tjeckisk tennisspion till en att ovillkorligt beundra. främmandeskapet svalnade i takt med att hans leende sakteliga belyste hans privata framgång. han var förmodligen den nästbäste i bemärkelsen resultat osv etc, men den bäste för mina pojksteg med halvsnett träracket. å jag tog snart inte ett steg på claycourten utan att någonstans förbereda mig i ivans anda. det gick naturligtvis inte. spelade hellre tekniskt än vann. jag äter för fort. lyssnar på kristina lugn på radion, det rimmar illa med mitt tempo. smaken hinner inte få rymd å tid. som hos tennisens arvo pärt. som hos alla med ro. de som inte är ivriga å lätt besvikna. lena nyman sjunger mig lugn å jag har glömt maten. där står tallriken med ett glas mjölk. en kvart har gått. sätter mig ner med helen mirren å äter. det smakar väldigt bra. maten har fallit till ro. å jag har svalnat. tänker att ivan lendls kanske viktigaste slag var hans ögon.

This text will be replaced

Talk Talk - I believe in you

min passion är egentligen olas. det är väl så man föds om och om igen. i hans känsla insåg jag vad passion till musik kunde vara. den har aldrig riktigt ersatts. hans pojkrum på söder, hbg. skivspelaren rullade när jag kom in i genom dörren. å jag kände igen biten. hade hört plattan förr. men i annat sammanhang. hade gillat det. men inte lyssnat som hos ola. i olas rum rådde något högstämt. det fanns en mening med det hela. vi lyssnade medan vi pratade om vad vi lyssnade på. han hade snackat om plattan länge på fyllan å i nyktert tillstånd. det tydde på eftertanke. att det måste ligga något väsentligt i detta, som även riktade vår vänskap. det gör det fortfarande. det själsliga som fyller stunder när man inte hänger. vänskaper består mest av tid när man inte träffas. av alla år är mötena några dagar. resten är så mycket upp till en själv. å det att jag tog mig in på el perro del mars blogg å fann ännu ett meningsfullt mellanrum.

Adela Diane - the pirate's gospel

antar att det är dags nu. saker å ting börjar falla på plats för en resa. känns som rätt tillfälle att täcka ett av de djupaste behov jag haft. vet inte vilka illusioner jag nu sätter form på. men det är lusten som bestämmer. å all den ovisshet som följer ny information, är den linje som ska bestämma resten av mig. visshet är borta. den orkar jag inte med längre. aningslöshet å frånvaro av rädsla ska råda. för motsatsen säger sig självt som menlös. någon påminde mig om skillnaden mellan att ha mod å det att inte vara rädd. mod har jag massor av på många sätt, men lika omfattande rädsla. det ena har jag använt som motvikt för att det andra inte ska exploateras. som att sätta plåster på armbågen när hjärtat ekar. att ömt blåsa på såret när det blöder loss. i desperat behov av att formulera trygghet i det obegripliga. men nu sakta in i rädslan, nyfiken mitt bland okunskap. å lita på allt igen. villkorslöst. för däri ligger fundamentet. utan nya drömmar finns blott arvet å reflexerna av den person som, om än ofrivilligt, ockuperade mina gamla drömmar. och det denna person orsakade kan bara andras närvaro bota. utan andra är en inget bortom modigt självblind.

This text will be replaced

Karen Dalton - are you leaving for the country

solen är över för några dagar. snabba moln idag. å jag tycker om regnet som bakgrundsljud för vad jag än sysslar med. fönsterna blir tacksamt tvättade av ursinnigaste skurar. å så torkar vinden upp så att utsikten kommer fram. väldigt grönt mellan dropparnas rinnande. ingen solblästrad gräs att sticka fotsulorna på. inte en själ ute. löven låter högt från träna. mjuka applåder. å de rör sig som fiskstim. men jag stökar i köket, matresterna är ännu godare idag. de håller en historia. spåren av människor ett par dagar tillbaka. som levt en stund hos mig. endast något obetydligt är annorlunda placerat än för ett par dagar sedan. men att saker är berörda påverkar mig till det bästa. kalaset känns i skallen. kalaset känns i bena. kalaset känns i lyckorummet i bröstet. dans å tjim. toapapper överallt. ylva, trolle å tin kom till min stad. blod å vitlök på golvet. blåbär å lakrits. dansdans. tjimtjim. är genomsvettig av monkeydans. så djupt fina människor att hänga med. de levde upp mig så markant. fick mig att glömma deadlines å det att sova. å vi dränkte oss som om öken rådde. hamstrande djur för framtida brist. katterna luriga å tittade nyfiket ut från säkerheten under soffan, blixtanfall ut å sno ett chips på golvet. de dammsugar allt vi glatt kastar omkring, spiller eller bjuder på. flyttar min madrass å sover lite här å där. som att vara barn. önskar jag hade ett tält. att trägolvet för en dag var gräs, helst bokskog. fönsterna slår igen å öppnas av tvärdraget. för första gången påminner denna lyan om min tid på amager. men här får jag plats. å toaletten fungerar alltid. å inga nazister slås i hallen. å ingen kastar ut folk från bilar i hög fart. å ingen lurar mig. medan regn å storm över bispebjerg bakke å jag blåser hem blött å tappar kedjor hejvilt tills jag känner mig känslig å svår. sista låten fejdar ut med kris kristoffersons mörka samtidhistoria. lägger mig med vinylplattorna som kudde å vilar med öppna ögon. folk har gått hemåt eller sover, vissa med kärlek kring sig. det är skönt att det kan vara så. allt så tyst. katterna synar av lyan. nu tillhör resten av natten deras luster. det tar timmar å smygande innan de lägger sig bredvid mig å berättar om allt. spåren av folk som ramlat omkring efter ett glas eller ett skratt. om slagverksinstrument som fyllt sin funktion, men nu stannat i en rytm på golvet. flöjter med saliv å vin. på morgonen ligger jag mitt bland toapapper å skrattar för mig själv. behöver snyta mig. praktiskt. nu är det mulet å sol i bråk å vi vandrar ut sega å glada. sover inte mycket. men jag är inte otydlig.

This text will be replaced