varannan måndag sover jag ut. längst med mig går solen å när den är förbi mitt huvud vaknar jag av skuggan. katterna har överseende. de vill ha frulle men vet att jag behöver vila. de ligger på rad, solar sig i väntan. tassarna under kroppen. svansen fint längst sidan å öronen mot mig. kirsten sträcker på sig. sedan tar hon ett kliv framåt å stångar mig på näsan.
hon tittar på min mun å väntar på ordet som slutar med ett kraftigt t. den viktigaste konsonanten hos kattena. mat. alla ord med t kan förstås eller missförstås för det att äta. som med mig å förståelsen kring kärlek. mellan målen tittar en katt på ens ögon. då är de viktiga för samtalet oss emellan. denna natt har jag sovit med tre gitarrer. det ser säkert märkligt ut. men det är praktiskt. dracula behövde ju sin kista. å nu får de små vänta en stund. går igenom nattens melodi. dess möjliga ackord. tittar på de små gula lapparna jag fäst i mitt inre. små kommandon å tabbar för att påminnas om vart allt ska hän. går ditåt och blir förundrad av vad anteckningar kan. tonsätter dem å vaknar ett steg till. reser mig stilla in i ljuset å undviker yrseln av att stiga upp för snabbt. misslyckas. idag har jag mycket att göra. det har jag bestämt för mig att jag påminde mig själv om igår. men allt är som bortblåst. har inte antecknat något inom mig. jag lever så. och det gör mig ont. önskar i efterhand att jag tar saker, utöver melodier, på mer allvar. när jag cyklar ut kan jag lukta hösten. det är inte alls kallt. uppkavlade armar å ljumma brisar. men doften berättar. oavsett om det är avgaser eller os från kolstäderna; träd eller asfalt en cyklar genom, så lägger sig allt olika i luften beroende på årstiderna. å nu känner jag igen höst. även om phil å jag sitter på en trappa utanför props med varsin öl i sommarkvällen, vi talar oss igenom det sista året. det finns inget år som detta i vårt levda. när det fundamentala ändras utan att fråga eller förvarna. vi dricker ur å tar en falafel på vårt vanliga skitställe. skrattar åt det hemska akvariet med fiskar som simmar i algfärgat smutsvatten. en av de olyckliga tittar på oss. här satt vi för ett år sedan. vi å fiskarna, i något renare vatten. jag var förstörd men vidöppen. kunde inget annat. för första gången i mitt liv kan jag illustrera allt med en klassisk cirkel. något möts med sig själv. något hände å hittade tillbaka. å nu girar jag lite. är mindre förstörd nu. inte mer tillit eller lust. men jag har sett att yta kan ändra innehåll. å mina ytor är förändrade. mina avsatser är mindre klibbiga. så fri att det nästan blir löjligt. fjäderlätt å tappar balansen bara nån nyser. om jag ramlar blir det inget avtryck. så lätt är jag.- god morgon.
när jag kommer hem välkomnar katterna mig med höjda svansar å nyfikenhet på vart min händer varit. vi doftar lite å konstaterar att allt är ok. ibland blinkar vi långsamt å spinner i både in och utandning. jag lever new york tid.
This text will be replaced
