i ole å dorrits trädgård sitter en bunke män med banjos, fiddles å mandoliner. många har skägg, i alla fall ansiktsbehåring. vet inte om det är ett internt skämt men en flaska bourbon är framställd. en korg med öl vid trappan förser oss om inte dorrit redan hunnit skänka oss en iskall. hon är givmild med allt som står i hennes makt. jag äter salami i ett undantag som bekräftar annan föda. en man med rekorderlig cowboyutstyrsel står bredvid mig å maten. han slevar upp ur den köttiga avdelningen av utbudet. samma falukorvsformad mustach som farbror lennart. dessa män pratar på ett visst sätt. det måste vara tyngden på överläppen. ett lätt läspande. ögonbrynen matchar i att hänga svartvitt sprängda, pockande å potenta. ögonen läspande kisande i ständig eftertanke. han har många saker inom sig. mitt liv mäter sig slött på många sätt. det blir lite väl tydligt. som så ofta med människor med oöverskådlig erfarenhet, krävs det en vänskap för att höra något bortom pop-anekdotiska lösören. det här är en social omständighet å vi når aldrig hans eventuella slutsatser. just ankommen från diamantjakt på grönland konstaterar vi att han kommer att återvända. liksom varje år. trots hög ålder. trots är nog ett ord han ofta använder. kanske räcker det som slutsats. annars kvinnor i grå page med vita slingor. min favorit hårfärg. de spelade inga instrument. men rödvin. å vi åt ostar.det var den typen av trädgård som utesluter allt bortom det prunkigt gröna växande. höga träd å skuggor slöt oss i detta hus. stora vida ytor å interiör från ett långt liv. det var stines barndomshem. fotografier från hennes liv här och där. hann inte tänka på betydelsen. det gör jag först nu. hon fattas. så enormt. allt som varit en kär påminnelse om ett återseende blir nu en nekrolog med resonans av något oavslutat. tror inte jag förstått. för jag vet inte vad att förstå. det gör mig illa. kan inte föreställa mig hur ole å dorrit tar sig genom sitt hus. gå genom tomrum. en obarmhärtig process. brian spelar banjo å koncentrerar sig. han hittar sina metoder. å jag lär mig. erövra saker på nytt. ingen fiende till det som varit. det är vördnad. en överenskommelse med hans stine. men framför allt med sig själv. endast representerande sig själv. en anda få vågar prata om. men så hellre försöka leva i.
utomhus påbörjas ännu en melodi medan lågmäld brasa lyfter mörkret med rök som luktar gott. man vill få det i kläderna. en av de skickligaste west-virginia fiddlers från amerika spelar så vackert att jag kan spela med. han faller för en stund bort från det strikt durbenägna för en fin avstickare i moll. den passar min fallenhet. det är fuktigt å dagg. strängarna slår sig. har inte varit inom mig en enda gång denna kväll. är med folk. bredvid. bland. ole spelar så ömt fint. en sansad man med det enkla som en bestämd nämnare. jag har sån lust att prata med honom. men nattkylan stämmer ur mina toner å jag går inomhus där det diskuteras hur att först koka fågeln innan man plockar den. brian log i hur han snodde tillbaka sin snodda cykel från en pusher på christiania. phil funderade på sin omedelbara framtid. line har sina val. jag vet inte alls vad jag bör tänka på. att ha sitt hus. känns viktigt. avstånd mellan sig själv å väggarna. in å ut i många rum för att komma till dit man vill. plats för ens saker, utan att dom hela tiden påminner om att dom finns. samma med människor. det kan inte bli för många i ett hus. å när vi går från oles å dorrits afton, mot tågstationen å hem till köpenhamn. männen med banjos å fiddles hörs långt ut över kvarteren. slingrande melodier som har tusentals släktingar i en monotoni som välkomnar men även passar att säga förväl å godnatt i.
This text will be replaced
