ångar blomkål. steker majs, paprika i curry å balsamico-olja. lena nyman sjunger om hur knoppar kan brista. skvätter citron på ångade morötter. katterna äter nertrillade oliver. steker svamp med timjan å vitlök så att mina brillor immar till. salt å peppar å lite citronmeliss på hela molevitten å sen spisar jag men känner inget. mat är viktiga saker. den självkänsla, ja överhuvudtaget all känsla jag finner i matlagning, är bland dagens viktigaste. låter grönsakerna svalna lite. tänker på ivan lendl. han var teknisk perfekt men smakade ibland ingenting. enhandsfattad backhand i vackraste balans från baklinjen, nästan aldrig ett steg fram till nätet. ett allvarsamt ansikte som i sitt yttersta kunde brista ut i svettkaskader och ofta en vidöppen mun som svalde luft likt en val fångar plankton. rakt ner i hjärtat å in i mitt. han var lite farlig. tyst. det fanns inget att omedelbart gilla i denna maskin med fördomsfull östeuropeisk diciplin. tog tid att förändra honom från tjeckisk tennisspion till en att ovillkorligt beundra. främmandeskapet svalnade i takt med att hans leende sakteliga belyste hans privata framgång. han var förmodligen den nästbäste i bemärkelsen resultat osv etc, men den bäste för mina pojksteg med halvsnett träracket. å jag tog snart inte ett steg på claycourten utan att någonstans förbereda mig i ivans anda. det gick naturligtvis inte. spelade hellre tekniskt än vann. jag äter för fort. lyssnar på kristina lugn på radion, det rimmar illa med mitt tempo. smaken hinner inte få rymd å tid. som hos tennisens arvo pärt. som hos alla med ro. de som inte är ivriga å lätt besvikna. lena nyman sjunger mig lugn å jag har glömt maten. där står tallriken med ett glas mjölk. en kvart har gått. sätter mig ner med helen mirren å äter. det smakar väldigt bra. maten har fallit till ro. å jag har svalnat. tänker att ivan lendls kanske viktigaste slag var hans ögon.This text will be replaced
