antar att det är dags nu. saker å ting börjar falla på plats för en resa. känns som rätt tillfälle att täcka ett av de djupaste behov jag haft. vet inte vilka illusioner jag nu sätter form på. men det är lusten som bestämmer. å all den ovisshet som följer ny information, är den linje som ska bestämma resten av mig. visshet är borta. den orkar jag inte med längre. aningslöshet å frånvaro av rädsla ska råda. för motsatsen säger sig självt som menlös. någon påminde mig om skillnaden mellan att ha mod å det att inte vara rädd. mod har jag massor av på många sätt, men lika omfattande rädsla. det ena har jag använt som motvikt för att det andra inte ska exploateras. som att sätta plåster på armbågen när hjärtat ekar. att ömt blåsa på såret när det blöder loss. i desperat behov av att formulera trygghet i det obegripliga. men nu sakta in i rädslan, nyfiken mitt bland okunskap. å lita på allt igen. villkorslöst. för däri ligger fundamentet. utan nya drömmar finns blott arvet å reflexerna av den person som, om än ofrivilligt, ockuperade mina gamla drömmar. och det denna person orsakade kan bara andras närvaro bota. utan andra är en inget bortom modigt självblind.This text will be replaced
