cirklar är tacksamma. något knyts å jag kan förlikas med vägen till detta ögonblick. bröstet mullrar av frekvenser som spelar piano på revbenen. vibrationer skapar resonans i hålrum inom mig, försätter mig i accepterad chock. mår förjävligt. mår fantastiskt, behöver inte bestämma mig. sitter bredvid min bästa vän. gitarrer övertalar oss. vi reser tillsammans för första gången. vi har inte setts på månader. vi har knappt pratat. jag är sjuk, men ändå inte. det jag befinner mig, är med om, piggar upp min yrsel. snorar å hostar. men det är ingenting mot denna bit liv. där fysik blir att påverkas av abstrakt kraft som påvisar att jag har kropp. mentalitet, en sorts tankens essens under 20-25 minuter av det högsta larm. så sällsynt. i tankar som tar plats här och ingen annanstans. för det ger mig ett utrymme. 20-25 minuter är lång tid när en inte vet att det just är så många minuter. sitter i en stol. clockworth orange. bombaderas. frekvenserna får mig att skaka utan att det syns. blir mörk å vill aldrig tillbaka till var än jag kom ifrån. det går inte att förvänta sig detta. en sorts gåva. de sista 20-25 minuterna av you made me realise; mår svart, alla misslyckanden. mår ljuvligaste bäst att jag överlevt dem. en cirkel sluts. nöjd. bekymmrad. drar inga slutsatser. känner mig fri å berörd.manchester är skumt. litet, skrotigt å människorna är inte snygga. ola å jag sitter på andra våningen av en dubbeldäckare. tittar ut försöker komma utanför våra promenerade cirklar. letar kvinnor att titta på. vi sänker våra krav å beundrar snart blott det faktum om någon lyckas se ut som annat än deras moder. allt förvånande engelskt. bakom oss sitter hyperaktiva barn, uppfödda på kemikalier, med upp-pitchade hits som mobilen spelar med sin högsta gällaste diskant. vi pratar om hur man i norden har en självklar ordning om att kollektivet inte ska störas av den enskilde. en tråkig tanke. pajar massor. men det vore bra om denna konvention gällde barns mobiler i småheliga ögonblick. då man önskar vila i sorts tillstånd, leta efter en plats att lägga sin jacka; för en kaffe, ett samtal och vad som än händer. vi ville aga, det får man i england. tacksamt. i manchester. en stad vars centrala delar plötsligt tar slut i tomma hus med olika röda tegel, fabriker å en rå miljö. men inte människorna. de kallar mig för 'love', 'lad', 'boss' å 'mate'. alla så vänliga. hjälper å riktar. vi åker eller vandrar vidare. vi har absolut inga mål med manchester. det råkar vara staden för musik utan boplats. så ingen förväntan när vi beundrar industrialismens fasader med mörka hål till fönster. ingen där, tomt å i väntan. det nötta, vilda å skarpa som avlöser försök att förlora sitt fattiga arv. glaskomplex. stål. föreställningen om framtiden. så misslyckat. manchesters själ är runt hörnet. men de vill inte veta av den.
cirklar. har aldrig stött på ett minnesmärke för en kultur jag personligen levt i. men här står jag mitt ibland namn å årtal som även jag levt bland. nu vet jag vad sentimentalitet är. det hörs förmodligen. hacienda. factory records. band från förr emellan å nu. vi sätter oss å solar fejorna i den första blå dagen. snart är det kväll å då ska jag genom en ny omgång 20-25 minuter. det blev mer än 30. å jag vågar inte beröras lika mycket denna gång. värjde mig med att titta på hur andra upplevde det. men nu, efteråt, känner jag allvaret från en kväll då något inom mig knöts samman. oavsett om jag ville det eller ej. låt gå.
