det finns mycket snor i ett förkylt huvud. försöker febrilt förstå dess funktion. letar mig fram till följande tröst. Snor eller nasalt mucus är det slem (mucus) som bildas av slemhinnorna i näsan. Slem bildas även av ackumulerad extracellulär vätska, vilken ökar i omfattning vid ett inflammationssvar. Under en dag kan det bildas upp emot ett par deciliter slem.nyser mucus så att karen öppnar mer än det vakande ögat. hon konstaterar att det som låter som en olycklig katt blott är ackumulerad extracellul vätska som även triggar hesa stämmband till oanade ljud av monster under säng. kirsten jagar snytpapper å jag kapitulerar till något som kan benämnas som receptbelagt, feel-good film, smarriga nougatelefanter, salta lakritsfiskar och gräddig marcipanglass med mörka små bitar av choklad. solen värmer upp mitt lunkna kaffe, ser damm i solstrålarna. tur att man har näshår å ögonfransar. undrar om jag kommer ut ikväll. mitt huvud är en tvåa med litet kök. mess tickar in om sköna som kommer förbi stan. mail tassar in från fina jag vill mötas upp med. lägger mig ner. jag vill ha barn. snyter mig å borde diska, städa, deklarera å jobba. istället finner jag en ro i att slappa hejdlöst. sjuk är skönt. att ge upp är underskattat. det åskar. lägger mig ner. alphonso johnson. när jag var liten pjådd spelade far denna bit för mig. mullret, jon luciens mörka mörka å ännu mörkare basröst var gud i mörarp. volymen ashög. kände åskan i bröstkorgen. tittade ut genom fönster efter regn. rädd. men nyfiken å därmed modig. min fars högtalare, lika stora som min kropp, höll så många känslor inom sig. far målade himmel å moln på kropparna. monochroma ringar som regnbågens allvarliga kusin. ställde mig framför en högtalare, sjönk in i figurerna å förmodade ett släktskap mellan det målade å tonerna. ståltrådsnät ovan membranen; rispar fingrarna längst öglorna. det finns ingen musik som sedan dess ens närmat sig en liknande verkan. för jag tar inte musik på allvar. betraktar den som funktion, soundtrack till moderna livsvillkor å referenser, än lekande med själar. min attityd möter annan attityd å vi kommer överens om att vi fattat prylen. ingen lär sig något, allt i överenskommelse. jag lägger mig ner. någon sa att det ärligaste man kunde göra är att sjunga. men eftersom jag även vet att det att sjunga är att förställa, så blir även det attityd. men om det kan vi komma överens, och inte problematisera. många filter ivägen för det att drabbas, och som konsekvens, det att drabba. denna gardering, redan i kreativiteten, blir ett sound, en samtid. en anda. ljudet av vår tid är ett där vi kan dess språk - där ljuden komponeras för de som redan kan mottaga. få villkorslösa berättelser, mer klarblank spegelreflex än bollplank på ojämn garagedörr. tänk om en hade förmågan att göra musik av historien, å få dig att känna vad det utgjorde i mitt liv. utan att du kan gardera dig. som om du vore jag. inte empati. inte solidaritet. inte se dig själv i mig. ingen medkänsla. inte glad för min glädje, utan en direkt förflyttning in i mig. inte din referens, inte ditt igenkännande, inte ditt självskådande, inte din tröst, inga förhoppningar, men min upplevelse. just så, inte ett dugg mindre. känslan av att det inte går över. det är musik jag vill men inte kan. lever i villkor. söker tröst i det villkorliga, att rikta sig till den kollektiva samförståendet. går upp å går ut. det tar lite tid innan åskan ljuder. regnet. men det kommer. vänta lite bara.
This text will be replaced
