det som först försvann dessillusionerade mest. tilliten till mitt omdöme. världen såsom jag kände den, visade sig dåligt påklädd. cyklade omkring på lappade cykeldäck. hade anat något genom hur en sakta pyste ur. lappade vidare. härligt. konstruktivt. men ju längre något håller, om än i brist, desto latare blir mitt alerta, ens självbevarelsedrift. när detaljer å associationer i tusentals förlängningar skapat varseblivning, är det inte en dålig helhet som syns. det är dess verkan en inte förstår. helheter förkrossar först när man gett upp; detaljerna måste ju bedömmas nu, nu och omedelbart. det har gått tid, har åter sett det pålitliga i detaljer bortom gammalt liv. litar igen, inte på allt, inte alla. men på alternativet. hon är död. och med henne en världordning som får stå som känslomässig utopi. å trots drömmar, som försätter mig i svåraste sits, ska annat få prägla mig. tills den dag detta piss av historia är så suddigt att ingenting i min vardag kan bekräfta att det styrt mig.
bitterhet är underligt. skamfyllt å patetiskt. svårt att göra av den. biter sig fast i själen och tuggar lite godtyckligt. visst, jag kan ta en promenad, distrahera mig med att springa till utpumpning. träffa å röra folk som berättar å bevisar att oxo annat är vackert. av döda bildas spöken. å de har en trist uppgift. ska skicka katterna på dem. lekkamrater kan de få bli. visa spökena ett alternativ till att tugga på mig. läka å lära. men när jag kom ut från netto med proppfyllda påsar å brödet under armen, röd tuborg klinkade gott. framhjulet kreverat av kraftig explosion. apelsincykeln haltade mot en silvrig kamrat. slangen uppfläkt å det hela var befriande. gick till cykelhandlaren å bad om ett andra liv. vi diskuterade olika lösningar. byt ut allt - ropade jag.
This text will be replaced
