önskar att jag hade ett piano igen. instrumentet som möbeln. svårt att förlikas med att jag slängde mitt gamla väldiga väsen. sista versen spelade björn medan vi föll nerför trapporna på det höga rosa huset. jag, klas, anna släpade kroppen längst ett otal våningar. björn fingrade en honkytonk som rungade loss i trapphuset. det var svårt att hålla i det astunga medan man skrattade ihjäl sig, lyckan stjäler energi så omedelbart, samlas i magen å flyttfingrarna tappar greppet. vi borde starta flyttfirma, vi hade varit roligast i stan, tyckte vi. en form av människa, en granne, kom emellertid sur ut i morgonrock å klagade surt å klagigt. det var elva på kvällen. en viktig kväll, lugn som alltid på gråberget. sommarnattljust å tiden relativ uppdraget. eftersom jag flytt landet, lyan var såld å det var fritt fram för det inneboende irrationella; fick utlopp för mitt förakt för den lilla människan som försöker upprätthålla sitt lilla universum genom att påtala hur andra rör sig utanför dess gränser. hon tystnade å gick in till sitt, innanför sina gränser. björn spelade vidare å vi skrapade upp asfalten ända till grovsoprummet. allt var träffsäkert. som ett tåg en hinner med just precis. en eras avslut. nermonterande men uppbyggande. å vi trallade vidare. nerför berget, för alltid.This text will be replaced
