å regnet föll som tryggaste smekande draperi över mig, mjuka varma droppar medan kedjan hoppade otur ur å på i tur. hemvändande medvindar å klar i skallen pedalar jag i den tystaste fuktigaste stad å vet att det att reagera på lust alltid slår alternativet olust. fångar konsten ett par timmar. sitter i det, går i det, står som det. svårare att behålla känslan å beviset. kontinuitet fattas. förnimmelser tävlar om vad som beskriver bäst. men hågkomst är min svaghet. efter förmåga skriver jag ner det påtagliga, omedelbara. psykologi, omständigheter, miljöer å det som binder samman mig på cykeln i hällregnet med det att jag genererar mer kraft än förlorar. värmen från dropparna pyser på min hud å hur fuktig jag än blir avdunstade det omedelbart. å väl hemma tänks det fritt å metodiskt utan att falla i de fällor av erfarenheter jag annars håller dörren öppen till. äter onyttiga mackor å firar med film noir å likadan lakrits. orson welles är smällfet. tänker att jag inte är redo för ens hälften av det jag föreställt mig. men beslutar mig dock för att den hälft jag nu vandrar är nog. det var längesedan jag tog överhuvudtaget tog ett beslut. sträcker på tårna å lägger huvudet på kirstens sovande lurviga mage. hon spinner cymbaler å sträcker på sina klor i svåra jazzrytmer. jag sjunger nancy wilson inom mig. är redo för mer än någonsin. men vet inte hur en manifisterar detta i självklarhet, bland dem som blandar sig i nyfikenhet å vill veta, undra å höra impulsen som praktik. inte misshandla den. inte exploatera det. inte begära avkastning. el perro del mar, en själsvän, besjunger hunden, godiset å festen å do not dispair vem du nu är, jag. å hällregnet kom som en belöning, istället för åska dryper jag av obeslutsam ånga som inte kan bestämma sig för vilken form den ska ta vägen. en del flyter som vatten nerför pannan, annat väljer att ryka upp i luften å molna. älskar att kuta genom byn å vara helt säker på vad jag handlar om. nu är jag visserligen tom å lök igen, men minns små snitt å blixtar. för det pissregnar på fönsterblecken å katternas öron är spikraka i identifiering av det vackraste ljudet; som inte innebär människor som samtalar i rummet bredvid, när man sakta somnar. å man lyssnar, sen halvt, sen sover man. å de pratar fortfarande i rummet bredvid. det vet man bara.This text will be replaced
