helgens dagar med ola var kort trots dagarna tre. för att den var kontinuerlig å slingrade oss hit å dit. över sund å det privata. sånt älskar jag. å att se min farmor var oväntat. men sådant får mig att agera som jag borde. det hade jag inte annars. å det berättar något dåligt om mig. men nu tar jag vara på denna påminnelse om att det finns mer än jag behaga städa plats för i mitt huvud. vill möta henne utan skuld.
tänker på katten stig å vill att han ska ha det bra. djur å lidande kan jag inte hantera. blotta tanken får mig tillbaka till den lilla byn mitt i skåneland då min girighet att kattklappa ledde till att fina kisen for ut på vägen där en sällsynt bil körde över den. kisen hoppade kärvt in i buskarna å dog av inre blödningar tio minuter senare. framför mina ögon. å desperation. jag begravde den slöa kroppen genom att gräva i tjälen på en backe i en skogslund. i tanken på att aldrig kunna meddela ägaren då halsbandet inte hade namn eller nummer. det var fysiskt. ett helvete. jag förlåter mig aldrig för detta.
karan snarkar. kirsten ligger mot min arm. vi är så lika. jag är verkligen en moster kalle. tillsvidare.
karan snarkar. kirsten ligger mot min arm. vi är så lika. jag är verkligen en moster kalle. tillsvidare.
This text will be replaced
