det kommer att ta tid. så förklarade han det. pascal, fransosen jag mötte häromnatten i en trappuppgång utanför la fontain. pascal som så många gånger spelat sin coltranska tenorsaxonfon på börneteatret. alla kommer tillbaka. det tar tid. men saker återförenas. hans ansikte var av trovärdighet, självklart å inte utsatt för tvivel eller ens ödmjukhet inför sitt djärva anspråk. men så är ödmjukhet min ständiga gardering, som om att mina anspråk inte kan stå för sig själv. mitt ansikte är heller inte självklart. det är ovisst, som om jag ratar empiri trots att hela jag består av detta. jag lyssnade som den nyfödde. eleven. har inte stött in i pascal på ett par år nu. han har allt. uppsynen, jargongen. det stämmer bara. å där satt han å rullade sin skunk å berättade katolska historier för sitt lilla entorage. å vi skrattade åt hans humor, målad med ett vokabulär så mycket roligare att lyssna på än den slöa vardagsengelska man annars rör sig bland. pascals engelska är fransk, arabisk å en släng portugisisk. det beror på vad han säger. precis som när jag hängde med a-m. bytte mellan danska, svenska till engelska utifrån tillstånd eller krasst behov av att definiera mig så precis som möjligt. det blir en människa av detta. det är personlighet. man får vara alla sin jag. å andra kan tydligt uppleva att man är mer än en, å de hör när man skiftar å behöver inte lägga energi på att undra över om de missat nått. det blir övertydligt rätt. pallar inte fel. antaganden. de är livsfarliga.
