detta är den märkligaste julen. helt utan dess stämning. den som omedvetet antagit mig i de flesta av alla gångna vintrar. studion är utan årstider. ingen omvärld. märker inte av händelser eller tystnad en meter utanför min sfär. häromdagen satt jag där å tittade på monitorn medan det inspelade materialet flöt förbi. det var natt. det vet jag. å plötsligt medveten om tankar som förmodligen studsat inom dessa väggar för att alla varit genomskinliga. en respons når mig. jag är fast. jag tillhör detta. som att sitta på golvet med alla ryska klossar morsan hade köpt i leningrad. bygga kolosser för att sedan riva ner å bygga ny kolosser. eller legot. mitt kaos i låda. att bygga utefter idé å förmåga. det går inte att bli van vid detta. som om nyfikenheten hade en fysisk massa att försöka sig med. men samtidigt märker jag att jag nu pryder denna beskriving med viss felriktning. klarnar inte läget alls. det är inte vid datorn komponerandet kan ske. nyfikenheten lägger klossar på jobb, byter om på cykelsadeln å cementeras när jag vaknat eller lägger mig. jag ligger mkt. i ett mångdimensionellt drama har jag så många versioner att det inte ämnar sig för arbetsytan på datorn. väl där ska hårt arbete förflytta huvudet till den föjd jag beslutat mig för. å det ska vara exakt. ett uns under min intention å jag börjar pryda för komplexets skull. ett uns över huvudet å jag har förmodligen lockats in i fåfängans grepp om ljud som utseende. arbetsytan speglar allt, kvaliteten på det man sysslar med. å paniken växer ju för lite eller för mycket jag når. men så sker inte denna jul utan stämning. jag är når precis vad jag måste. ett begär som går att fästa. å se framför sig. flytande som klossar på en monitors avångestfierade yta.
This text will be replaced
