dessa drömmar. har kunnat lita på dess absurda former. det bizarras tröst i att det just inte är särskilt förstårligt. men nu. enkla nätter med människor helt utan det otydliga. som om jag höll samtal med mig själv genom andras läppar. å det skrämmer för att jag förmodligen säger vad jag vill att andra ska säga. de låter mig göra såsom jag vill göra. en makt en inte vill ha.
fick plötsligt en bild av längesedan. som ett yrvaket angrepp på nattens orimliga. jag, han å hon sover i stadsparken efter en dag av inspelningar. tre trötta i gräset, pratandet å skrattandet lägger sig sakta ner i alltmer tystnad å det att bara vara nära. sommarmorgon å ljus å dagg hittar överallt i jämntjockt. tittar på två. sovandes. tätt intill henne å blundar men tänker på hur det ser ut. pejlar av omgivningen genom att lyssna å känna brisar. nafsar henne i öronsnibben å hon ler. sen minns jag inte mer. vi var amatörer. spelade in i tusen år å endast 7 minuter musik kom fram. men vi rörde vid något. flirtande med något som bara till dess praktik var okänt. själen bar vi utanpå. det smittade, lade sig på rullband. pågår i oförändrad takt.
en hund är ensam, matte är över sundet. en storm är på väg mot oss. en riktig en. å vi gömmer oss. altandörren står öppen. hon önskar att hon var där å fick stänga dörren. så att hunden är säker. å hon trygg. men hunden är hemma å ensam. å hon är här å rädd. det blev en låt. byggd på exakt verklighet å ingen exakt dröm.
This text will be replaced
