att representera. sig själv är väl ett. ett ansvar över ens potential. representera andra, att reducera sig själv för att passa många. jag ser obama som en högst charmerande, retoriskt intill perfekt, presidentkandidat. en kennedy som tappats i nutid. men obama har ett obarmhärtligt problem. han ska representera allt för mycket. alltför många. hans parti ska inte göra det. han ska personligen göra det. detta är inget val mellan demokrater eller republikaner, utan det ultimata personvalet. ett val kring förändringens väsen. det gör mig skeptisk. speciellt när folk famnar obama blott för att han är alternativet till McCain, eller ännu värre å högst övertygande, bush. Vår amerikanska bild är så futtig. naiv å ofta lika enkel som det vi titt som tätt anklagar USA för, gällande omvärldanalys å självbild. och ja, jag accepterar obama som det bättre valet. han behövs för att ändra på amerikas riktning kring sig själv och omgivning. Men jag kan inte på rak arm berätta hur detta ska gå till. jag vet inte. få vet detta. beskeden fattas. men många drar slutsatser ur det faktum att ett alternativ står till förfogande. förutom att dra tillbaka de initiativ som bush-administrationen tagit, är det stora ord som obama sköljer över kontinenten. "yes. we can". självklart kan vi det. men är det inte märkligt med upplyftandets optimistiska natur, att vi glömmer det djup vi förtjänar. tänker på filmen the candidate, där robert redford sakta men klocksäkert ramlar ner i precis den runda retorik han avskyr. detaljer förvinner i det stora generella vackra. och med det försvinner förmodligen även alla möjligheter till just förändring. den aura som stora ord rymmer, som löften å stundens popularitet skapar, representerar inte bara drömmar, men även en representativ omöjlighet vi inte kan skönja förrän orden gapar så pass relativt, att språk läses lika godtyckligt som statistik. folk brukar känna sig lurade då. sällan av självinsikt.förändra kan alla prata om. andemeningen är vacker å upplyftande. men alternativ till det nuvarande är som att säga att vi kan vara vad som helst bland fem miljarder saker, bara inte det som bush urgör. således är detta ingenting. men vem frågar. ingen frågar, undrar. många är blott intresserade av förändringen i sig. jag förstår det. förändring är inkarnatonen av människans förhållande till historien. på gott å ont. den kan revolutionera förlegad historisk makt. men tittar en bakåt så är självändamålsenliga förändringar lika gärna fascistoida, förklädda i förändringens lovande ljusa namn å dager. alla vill ha förändring när saker är piss. mer psykologisk reflex än politisk analys.
hade vi inte varit skeptiska mot obamas politiska handlag om det vore i ett sverige han kandiderade i. jag hoppas att jag hade. men inte nu. nu är det abnorma usa som ska få det minst skadliga valt. det gör mig lika sjuk som det jag betraktar. visst. usa är annat, annan politisk tradition. men det argumentet har inte förklarat eller legitimerat bush-administrationens konsekvenser, än mindre gjort det mer acceptabelt, så varför skulle det legitimera obamas politiska handlag. och om obama vinner, kommer det om fyra år att blåsa nya vindar om förändring. för så vinner man val - oavsett vad förändringen förtäller. ordet förändring kan brukas av många intressen som alla rymmer samma dröm om potential. så länge ingen definierar nuläget, och vad förändringen i sak är, kommer förändringens innebörd greppa så pass många gyllene förhoppningar, att ordet blir en omedveten knäreflex i tusen val framöver. å vi sväljer det. alternativet är alltid en våt dröm. å ingen kan förklara dess mystik. som får oss att hoppas, optimistiskt. men även rätt världsfrånvänt.
jag blir alltid konfys när jag får mig tilldelat alternativet, den diagonala drömtydaren. det är som en kalkulerad kuggfråga.
This text will be replaced
