beroenden. jag gillar det. det håller upp allt som inte är stort nog i en. samtidigt finns det inget som pajat så mycket i mitt liv som just beroende. i vilja avhängig människan, hjärtligt ofri från det gemensamma, nyfiket bunden till det universum två skapar, fungerande osjälvständig som tyst pakt i tillit. det är sanslöst när det fungerar i ömsesidighet. men fruktansvärt på vägen mot slutet av samma. förvandling av det vidöppna, en ryggradslöshet infaller. alla pakter som tar till ända skapar en som går fri, med ryggen emot. och en står kvar med fötterna i träsk. en resterande part med all irrationell sörja att ta hand om. vilket naturligtvis inte går. inte bara paret går sönder, men även relationens logik. och den måste en ta hand om. omvandla. växa ur. bara för att man var sist ur. men jag gillar fortfarande beroendet. jag tycker att människan ska vara det. och då pratar jag inte om parasiterande. att klättra på någons rygg för att andas. utan om det grundläggande mellan en själv och relationen till ens omvärld. om det som inte går att prata om, men som tillit mjuknar upp till ett accepterande. empati. solidaritet. den sista tiden har jag funnit plats till att åter bli beroende. för det är den slags tillit som för ett år sedan försvann. och jag har saknat. den är i min karaktär. en egenskap som kan riktas fel, men lika gärna, och i rätta händer visar ansiktet och vågar stå för det tomma osäkra. jag ser det som att min religion togs ifrån mig. men religion kan inte tas ifrån en. inte av en människa, heller inte av de som missbrukat sitt människorsläktskap. å att återupptäcka denna dimension ger mig hopp. allt annat inom mig kan dödas. men inte mitt beroende. det kan bara missbrukas, för återuppstå när en eller annat, förklädd till människa, återvänder.
This text will be replaced
