Därför avstod jag från manifestationen i Stockholms Stora Synagoga
Media älskar krig för då blir banala förenklingar plötsligt okej, som nu i konflikten mellan Hamas och Israel. Men vi svenska judar och muslimer måste skärpa oss. Vi borde kunna hålla huvudet kallt och hjärtat varmt och vägra spela med i den här gamla tjatiga pjäsen som medierna hjälper till att veva. Igår var det ett solidaritets- och aktionsmöte till stöd för Israel, som hölls i Stockholms Stora Synagoga. Men jag brydde mig inte om att gå. Tror inget blir bättre i det här läget av enögda manifestationer, varken till stöd för Hamas eller Israel, särskilt inte med religiösa övertoner. Det gäller att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt för att finna en väg framåt och för att klara av att handla mänskligt. Det finns alltid en högljudd minoritet som är beredd att rycka ut och peka finger och säga att allt är den andres fel. Men vad är vi för vänner som inte vågar se nyanserna, som inte vågar säga obekväma sanningar, som inte vågar tänka tanken att det finns människor på båda sidor gränsen som får betala det yttersta priset för ett storpolitiskt spel? Medias förenklade världsbild och vilja att hitta tydliga motsättningar ökar dessutom problemen. Men vi, judar och muslimer i Sverige, måste skärpa till oss och inte ställa upp när media kallar och vill att vi ska sitta med i låtsasdebatter, som inte handlar om någonting annat än att bjuda på lite tv-mässig debatt som fyller ut en i förväg utstakad programtid. I stället borde vi försöka bidra till dialog och förståelse, som i bästa fall kan leda till försoning.Min mamma Perla mördades av en palestinsk självmordsbombare när hon besökte Israel. Mamma blev 78 år ung och hon var en av trettio människor som strök med i den så kallade Park Hotel-massakern i Netanya år 2002. Nåväl, livet går vidare. Jag har många gånger fått frågan, från vänner, skolungdomar, grannar och politiker, om jag inte känner hat mot palestinierna. Mitt svar har alltid varit - och är alltjämt – att hat gör inte min mamma levande. Jag är själv förundrad över min rationella, nästan svala inställning, till den attack som kostade mamma livet. För att närmare undersöka vad för slags son jag är, så gjorde jag 2005 dokumentärfilmen ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”. I filmen besöker jag en brandman, en polisman och en läkare på den israeliska sidan, som alla tvingades vara med och rensa upp efter attentatet. Men jag åker också den femton kilometer korta vägen till Västbanken och Tulkarem, varifrån mördaren kom. I Tulkarem träffar jag både pappan och brodern till den förvirrade grabb som mördade min mamma. Ett omtumlande och omskakande möte, javisst, till och med skrämmande, på gränsen till vad man orkar med. Men nej, jag förmådde faktiskt inte känna något hat. Och nu rasar kriget igen. Den här gången mellan Hamas och Israel. Människor dödas; små, stora, män, kvinnor, civila och militärer, huller om buller i en enda stora blodig jävla röra. Och här uppe i kalla norr tycks alla vara experter på den här konflikten, alla har en åsikt, alla vet var skon klämmer, var felet ligger, vem som började, vem som ska sluta och så vidare och så vidare till tidernas ände, amen. Och genast förväntas vi – muslimer och judar – rycka ut och försvara vår sida, som om vi vore supportrar i någon slags jävla fotbollsmatch. I förra veckan blev jag uppringd av en snäll tjej från Utbildningsradion. Hon undrade om jag ville delta i ett radioprogram som sänds i morgon, tisdag. Där ska skolungdomar få ställa frågor om kriget och få svar från en panel. Jag skulle försvara Israel, var det tänkt. När jag förklarade för den vänliga UR- tösen att jag varken ville eller kunde göra mig till tolk för någon annan än möjligen mig själv, lät hon lite besviken. Vi kom att snacka om min mamma och hon fick åter upp ångan.”Vad vill du säga till våra skolungdomar?” undrade hon förhoppningsfullt.”Ingenting”, förklarade jag.”Med tanke på hur jävligt vi har ställt till världen, med krig och en kollapsande miljö så finns det väl inte så stor anledning att som vuxen säga nånting till våra barn, utom möjligen ´förlåt´. Vi borde väl i stället börja lyssna på våra ungar, som jag ofta upplever som mycket smartare, mer ansvarstagande och klarsynta än vi gamlingar.”UR-flickan suckade besviket, tackade för samtalet och bad att få återkomma. På den vägen är det, UR har inte hört av sig igen och lika bra är väl det. Kriget mellan Israel och Hamas och rör upp så mycket grumligt tankegods, att det inte alltid är lätt att se klart på konflikten. Erik Löfvendahl på Svenska Dagbladet kallade i en radiokrönika Göran Rosenberg för ”israel” (10/1 2009). Lövendahl har senare bett Rosenberg om ursäkt, vilket hedrar honom. Även på SVT Aktuellt har man uppenbara problem att hålla huvudet kallt. I fredags kallade en reporter Israels ambassad i Stockholm för ”judiska ambassaden”. Ambassaden är givetvis Israels och ingen annans. En skitsak i sammanhanget kan tyckas med tanke på att över 1000 personer dödats i Gaza av Israel. Men Aktuellts tankevurpa är intressant för att den visar att saker och ting rörs ihop på ett olyckligt sätt. Kan man inte skilja på israeliskt och judiskt så är det nog lätt att röra ihop en hel del annat också. Det är inte heller meningen att hänga reportern, eftersom inslaget har passerat många händer innan det sänts; en redigerare har klippt det, en nyhetschef har tittat på det, liksom kvällens sändningsproducent. Dessutom hade ju programledaren Lennart Persson eller ansvarig utgivare Eva Landhl möjligheten att gå in och rätta blundern under sändningen. Men ingen reagerade, alltså. Mycket märkligt. För egen del förbehåller jag mig rätten att fortsätta att försöka se den andre i mig själv och mig själv i den andre. Och aldrig – aldrig! - tänka i grupper, i ”de där muslimerna” och ”de där judarna”. För muslimer och judar är ju också människor.
Bernt Hermele - från debattsajten Newsmill, idag 18 januari -09
This text will be replaced
