minuterna efter katterna lagt sig tillrätta. karen till höger småpipandes för att hon vill strykas längst mungiporna. kirsten till vänster, halvt på min axel. hennes nos en centimeter från min nos. vi halvblundar tillsammans, småpratar. är tysta tillsammans. sneglar på fönstret å lyssnar på regnet. ibland vill jag somna till buriel, men kode 9 gör att jag vaknar större. att vakna är inte att vara vaken. nattens intryck gör sig påminda. kvaliten på sömnen. kvaliten på drömmen. kvaliteten på mig. hade en fluga killat mig på stortån vore det varit mitt föredragna sömn å vaknandepiller. det upptäckte jag i mörarp för kanske 27 år sedan. vart sjuk å hemma från dagis. vaknade upp till en husfluga som tippade på min tå. det var så rogivande. rörde jag lite på tån så flög flugan upp ett varv å satte sig på samma plats igen. helt emot lagen om handgranater inte slår ner på samma ställe två gånger. min far sa att flugan förmodligen hade gått i bajs å att flugor, ja insekter i allmänhet, är smutsiga. men flugan tvättade sig hela tiden. först benen, sedan tvätter benen vingarna. den är inte smutsig. inte heller katten. först tassen, sen tvättar tassen pälsen. å pälsen ändras för varje timme. av ett handstrykande. av dåligt humör eller stearin som råkar falla. tvätta, tvätta. det är nu jag somnar, sover inte. att sova är inte i närheten av det att somna. å jag skulle vilja somna hela natten. den uppmärksammande dvala som det att vila är, likt kattens sovande med ett öga öppet, å båda öronen mot mest möjliga vinklar. kunna strö med vad som faller sig in, kunna abstrahera å blanda. vara med, men bara med de primitiva delarna av hjärnan som instinktivt vill hålla utkik med rovdjur å blixtnedslag. resten ramlar ner i tänk, färgat av något i mig. och jag vet inte vad. hade jag vetat hade allt sett annorlunda ut. jag är förutsägbar i somnande, oförutsägbar vaknande. å det är vinter. flugorna är döda. men snart.
This text will be replaced
